Som ett äppelträd i vintertid
kalt och slitet av väder och vind
utan sin gröna skrud och sina livfulla frukter
trött och livlös
i väntan på vårsolen

Hon befinner sig mitt i stormens hjärta och haglet piskar hennes kinder röda
Andetagen är ytliga och forcerade
Bröstet knyter sig som i en kramp
Blicken är håglös
i väntan på vårsolen

Hon drar efter andan och suckar djupt
det finns inget utrymme att vara varken trött eller uppgiven
Styrka måste uppbringas för att hålla i och hålla ut
Hon behöver vara uppmuntrande, tålmodig och inspirerande
Hon behöver få dig att vilja vara kvar och
stanna här tills allt är bättre
Hon behöver få de andra att förstå och hon måste vara klistret som håller ihop allting trots de lösa ändarna

så sköljer de över henne
känslorna, sorgen, tröttheten, ilskan och hjälplösheten
och om och om igen sväljer hon och och tränger bort det hon känner
tar din hand och andas tillsammans
plåstrar om de blödande såren på dina armar
håller dig hårt i sin famn när du vill springa rakt ut framför tåget
Varsamt väcker hon dig på morgonen när du aldrig mer vill vakna
Hon torkar tårarna på dina kinder och blickar bortom en tid som är mörkare än avgrundsdjupet...
Hon blickar bortom det hårda, kalla och hopplösa och drömmer om att se dig vakna till liv likt naturen i vårsolen.