hennes ögon, diamanter i ett rosa smyckeskrin.
tårar när mörkret smyger sig på, smyger sig in.
djupt in.
vill fråga om hon frågar sig
om det är
de andras smärta hon bär på sina taniga axlar,
hela världens rädsla som spränger i hennes bröst.
jag tittar in, ser henne på skärm
nutiden, samtiden och framtiden personifierad.
vi är varandras ansvar,
desperat trevar mina åldrade fingrar på ytan.
instängd i min förtvivlan och
utesluten från min mänsklighet,
vad nu det är.
ett inget som bestämt sig för att trotsa sig själv.
hennes drömmar, fjäderlätta hägringar.
vill kedja fast fantasin,
försegla den i vakuum.
oantastbar,
fullkomlig.

hennes tro, bleknande.
kylan under tröjan, leker på huden.
begränsar,
stänger av.
vill ta hennes lilla hand och förklara att jag är hon.
att vi är alla andra,
att vi dör.
livet lever kvar, hittar nya gömställen
nya flickrum,
otaliga hjärtan.

vill knyta ett band runt hennes skrin.
runt hennes tro.
försegla fantasin
i ett hjärta,
eliminera en smärta.