dimman lägger sig som en vante över oss och oktoberskymningen drunknar i den

vad tänkte jag när jag trodde på månsken

när det istället egentligen kryper av obehagsmaskar längs ryggraden

inlindade i de där djävla våtvärmande omslagen

som dom tvingade på en i barndomen

dom

som till sist bara kylde

skavde

och skrynklade till huden

samtidigt som ingen brydde sig när de ryggradslösa gnagde och gjorde gångar i

den