Varje dag, året runt, rodde han över sundet med sin eka. Han skötte om mjölktransporterna för öns bönder. Mjölken som skulle till mejeriet på den Stora ön.
Ett par blänkande mjölkkrukor stod på durken när han rodde. Och på bryggan vid den Stora ön baxade han upp dem och väntade på mjölkbilens ankomst. När den kom lyftes hans nyrodda mjölk upp på lastbilsflaket och i retur fick han skummjölk från mejeriet i andra kärl. Dem lyfte han ner i ekan och rodde tillbaka över sundet för att på ön sedan leverera innehållet till mjölkbönderna. Minns jag rätt körde han runt ön med hästkärra. Varken bil eller traktor fanns.
Karl hette han i varje fall och jag kan fortfarande peka ut det hus på ön där han bodde.

Ön fick så småningom färjeförbindelse och rodden behövdes inte. Mjölkbilen kunde komma över och hämta mjölken direkt hemma hos bönderna vid de mjölkbord de nu måst bygga vid vägen.
Detta blev naturligtvis en förbättring för bönderna. Ett arbetsmoment i logistiken kunde slopas. Det kan ju inte varit så lätt för Karl att klara rodden alla dagar i alla väder. Det hände nog vissa vintrar att isen la sig och om den bar dåligt blev transporten vansklig. Men fram behövde mjölken komma.

Fast vad Karl tänkte om saken, vet jag inte. Han blev ju av med jobbet.

Jag var själv med ibland som sommarbesökare på den Stora ön att från mjölkborden hjälpa till med lastning och lossning av mjölkkrukorna på de öppna lastbilsflaken. Åkte med några stationer i dammet från vägen, med skramlet och skakandet och med fartvinden i håret. Lastbilens hytt var grön och märket var Volvo.
Jag minns att man kände sig nyttig och att verksamheten var väsentlig.

Nu är det ju länge sedan den Stora öns mejeri blev nedlagt.

Och i dagarna hör jag att även den Stora stadens mejeri i rationaliseringssyfte skall läggas ner.
Så om tilläventyrs en skvätt mjölk i ett mjölkpaket jag köper här hemma på Ön kommer från bygden, har den färdats långt från kossa till konsument. Den har varit i Jönköping och vänt. Den har skvalpat sådär femhundra kilometer.

Fjärran är Karls koldioxidfria transport.
Men ändå inte längre bort än att den finns kvar i mitt eget glasklara mannaminne.