jag har alltid tyckt om att gå barfota, att känna jorden genom mina fotsulor
liksom hade jag en kontakt med mitt savanniska ursprung

sommar
var barfotatider

sommar
var barfotapojkespring

och nu
när själva pojken sedan länge är borta och bara minnet av honom finns kvar i en äldre kropp

då
har något märkligt inträffat
ett outgrundligt ålderstecken

mina fötter är hetsigt varma också mitt i vintern
på vintern
och jag tvingas gå barfota i sandaler i snön för att inte gå åt av fotvärmeslag

vad lider jag av
en brist, en saknad

är det pojken som ropar till mig genom decennierna:

"fortsätt gå oskodd, Ingmar! gå tills du stupar! men glöm inte din hemvist, vår jord!"

är det så det skall tolkas

i varje fall har läkarna ingen vettig fysiologisk förklaring, när jag frågar
de skakar på huvudet och säger:

"var glad du! de flesta äldre brukar få kalla fötter och händer!"

så jag tänker
att
jag får fortsätta hålla dom utanför täcket
mina fötter
när jag sover

och begrava dom i snön när jag går