Rosten klättrar uppför mina kinder
Stjärnorna som fanns i mina ögon
har kedjats fast till revbenen


Sömngångaren leder mina steg
tar mig djupare in i natten
där ljuset ligger gömt
bakom stängda läppar
Bleka av syrebrist


De nynnar för mig ibland
när allt annat är för tyst
Slickar bort rosten
och bäddar in stjärnorna
i en varm filt av blod


Sömngångaren vaknar
I morgonljuset ser drömmarna
nästan verkliga ut