Sandlådan i parken på Weimarstrasse var ett av våra favoritmål för den stund var eftermidag då jag fick ansvaret att ta med min 5 årige lillebror Jörg på en stunds lek. Detta medan vår trötta mamma fick en stunds vila från sitt arbete med ett 7 barnshushåll i mellankrigstidens Berlin. Pappa Gustl jobbade natt på tunnelbanan och behövde lite ro han också. Så parken blev en välkänd punkt i tillvaron. Själva lekytan var omgiven av ett svart smidesjärnstaket med bara en dubbelgrind i lika svart smidesjärn. Grinden gnällde alltid så gällt när vi passerade in dit, det blev en sport att se om man kunde överraska det gnällande ljudet med att trycka upp grindarna riktigt fort. Men tjutet blev bara gällare och grindarnas tyngd gjorde att det ändå aldrig gick fort nog.

Det fanns något olycksbådande över dessa gnälliga grindar.
Jag var tretton år gammal och mer och mer hade jag kommit att bli medveten om att det fanns en vuxenvärld som inte var alldeles angenäm. Det hördes halva meningar genom dörrar på glänt, man viskade om saker som jag inte ännu hade några minnesbilder av och bara i fantasin kunde föreställa mig.

Den senaste tiden hade en olyckbådande och på något obeskrivbart sätt mycket närmare fasa satt sina spår i de brottstycken som sipprade ur vuxenvärlden över oss barn. Det var som en vass knivsegg i den annars ofta alldagliga mjukheten. Som en dold tagg som vid minsta rörelse sköt igenom den tunna tryggheten och fick mig att spärra upp ögonen och instinktivt leta efter utvägar från de rum där jag befann mig.

Ett rykte tog form och växte i den tystnad som skapas av vuxna som för barnens skull överbeskyddar och döljer sanningen, och just det tisslandet gör det så mycket värre än raka fakta kanske hade gjort. Men som barn fick man bara veta vad de vuxna kände att de måste säga för att ha gjort sin plikt. Utan att det någonsin sas rakt ut visste jag i alla fall att en pojkmördare gick lös. Fem pojkar mellan 4 och 6 år hade fallit offer för hans urartade aptit på upplevelser vars grund inget barn kunde förstå. Man hade funnit kropparna skändade och lemlästade, sexuella övergrepp hade också förekommit. Hur jag visste det, eller om jag ens visste mer än att det fanns ett konstant och vagt hot mot mig och mina småsyskon kan jag inte svara på, men jag vet att jag numera var rädd, lite rädd, varje gång jag gick till parken med Jörg.

Tonen i föräldrarnas förmaningar inför varje utflykt var sedan en tid mera inträngande, mera angelägna och ett snäpp vassare i tonen än vad som varit fallet tidigare. Det gick inte att ta miste på att allvaret var större, och också ansvaret. ’Där ’se upp med främmande människor’ var en normal försiktighetsåtgärd som alltid fanns i instruktionerna förekom nu en ton som sa ’SE UPP VÄLDIGT NOGA’ fast orden soms sas var de samma som alltid innan. De ville inte oroa oss i onödan. Det skulle ju faktiskt inte behöva hända något alls, Berlin är en stor stad med många parker och med många andra pojkar som kunde råka illa ut. Som en ryttlande hök över en kull kaniner drog det stråk av is genom sommarluften.

Min lille bror Jörg var ett guldlockigt a- barn i hängselbyxor och en urtvättad smårutig blå och vit skjorta, knäsockar och präktiga men nedärvda sandaler. Som de flesta barn i den åldern var han full av gränslös nyfikenhet, upptäckariver och utrustad med den vindsnabba förmågan att försvinna som en utbrytarkung om man inte höll ögonen på honom precis hela tiden.

Den här dagen nådde vi parken i den svalare skuggan under de stora platanerna just efter att den närbelägna kyrkklockan slagit två hela slag. Jag hann tänka att det var lite obehagligt att lekparken var folktom men tänkte samtidigt att vi nog var lite tidiga denna dag, många satt nog än vid middagsborden. Innanför grinden stod en bänk med en välvd sits av grönmålade plankor mellan likaledes smidesjärnsmidda gavelstycken. Bänken stod så placerad att vakande föräldrar eller andra kunde sitta precis intill grinden och hålla kontroll på alla som kom och gick, eller rentav, förhindra någon från att komma eller gå. Jörg kastade sig med sin tygpåse med små leksaksbilar ut i sandlådan och börja de bygga ’ Autobahn’ som skulle göra rättvisa åt hans fordonspark. ’Autobahn’ var ett begrepp som nyligen hade hamnat i allemans mun.

Plötsligt knarrade grinden och jag snodde runt med en omedelbar panikunge hamrande mot bröstkorgen innan jag ens hört ljudet färdigt. Mina ögon föll först på en militärgrön cykel som stod lutad mot staketet på andra sidan om grinden. Cykeln såg på något sätt ’fel ut’. Det var en cykel med den vanliga ram som herrcyklar har, men framför cyklistens egen sadel var en barnsadel monterad på ramstången. I nästa ögonblick ser jag ägaren. En grov och kraftig man med en flottig arbetarmössa på huvudet, med en framskjutande haka, dålig rakning och stickande pepparkornsögon, så mörka att de såg svarta ut och nästan saknade någon ögonvita. Han stod och stirrade på Jörg. Inte på mig. Hans mun rörde sig som om man behövde svälja något hela tiden. Plötsligt visste jag att jag absolut måste bort härifrån med min lille bror, bort vart som helst, men bort och det fort. Mannen satte sig längst ut på bänken som jag just hoppat upp ifrån. Utgången var spärrad. Skulle jag orka lyfta Jörg över staketet? Det var försett med vassa liljeformade spjutliknande spetsar och över en meter högt, för högt för mig att orka lyfta honom över. Och hur som helst måste jag ju först själv ta mig ut.. och då blev jag ju tvungen att lämna Jörg ensam i sandlådan först.

Min fasa stegrades då mannen, utan en blick på mig, öppnade sin gylf och började gräva i sina underkläder. Han gjorde ’det’där, det som jag bara hade vaga aningar om, men som tydligen var förbjudet å det allra värsta. Jag hörde mitt hjärta slå som en pistong . Vad skulle jag ta mig för. Fett flöt en osmaklig pärla upp ur alla de ord som jag fått till förmaning: ’akta er särskilt för ensamma män som bär sig underligt åt’.

I sista ögonblicket dök en pladdrande ung kvinna upp med sin barnvagn och ett annat barn vid sin sida. Med bestämda steg nalkades de grinden alldeles omedvetna om oss som fanns där inlåsta i en dunst av skräck och något sjukare än död. Mannen reste sig hastigt, drog ihop sin jacka och hastade ut genom grinden, kastade sig upp på cykeln och försvann.
På skakiga ben, livrädd för att han skulle lura bland träden sneddade jag över de öppnaste gläntorna med min motspänstige och gråtande lillebror vid handen. Vi kom hem alldeles för tidigt. Pappa, med håret på ända, for ut ur föräldrarnas sovrum och spände blicken och en ström av frågor in i mina skräckslagna ögon. Han hejdade sig när han varseblev mina vidöppna pupiller.. ’Vad har hänt?’ Han lät brysk på det sätt som vuxna blir när de är rädda.

’Det, det var en man, som gjorde.. otäcka, sviniga, saker med sig själv..i parken. Det kom en mamma och han försvann, han hade en cykel och han. . han hade en extra sadel på stången’..
Pappa hukade sig ner, drog min lillebror till och såg forskande på honom, men Jörg var bara arg för att han inte fått leka mera med sin ’Autobahn’. Anklagande hötte han åt mig och sa att jag var dum. Pappa lugnade honom, tog honom vid handen och förde in honom till mamma. Till mig sa han, ’vänta här’. Jag väntade och han kom klädd i kavaj och byxor och utan ett ord tog han mig vid handen och vi travade raskt ner för stentrapporna. Stegen ekade i det tysta trapphuset.
Vi gick till närmaste polisstation där han med låg röst samtalade en stund med vakthavande och fördes sedan bort till ett förhörsrum, jag fick sitta kvar i väntrummet.

Efter en lång stund kom han tillbaka med en konstapel med ett skrivblock i handen. Ville jag berätta för honom vad jag hade sett? Jag berättade om cykelns ballongdäck, ’krigsgröna’ färg och barnsadeln, om den flottiga kepsen och arbetarblusen och de grova kängorna. Och om hans oförskämdhet att ’göra det där’.
Vi gick hem helt under tystnad. Inte ett ord hördes från någon av oss tills vi just passerade in genom ytterdörren. Pappa tittade på mig och sa, ’Jag är glad att du har så skarpa ögon och att du tar så väl hand om Jörg.’

Tidningarna visste några dagar senare att meddela att seriemördaren hade blivit arresterad och att han hade erkänt. Det var ’en vaken medborgares observationsförmåga’ som givit de avgörande ledtrådarna till eftersökningen och arresteringen. Hans cykel hade haft två sadlar. Den vanliga för cyklisten och en för barn som inte längre var i livet.. en barnsadel…