Staden har slocknat
och faller in i ro
skyltdockorna rymmer
mot mörkrets kupol
fasaderna har rämnat
de tysta stegen
försvinner mot dimman
som vajrar av stål

Grändernas tystnad
sveper som siluetter
över dikterad poesi
och toner från misären
den frostbitna bänken
avger melankolisk musik
de förrymda minnena
hör inte konserten

Ett neon färgat paraply
är det enda synliga
i mörkrets katakomber
reser gråten bort
de lyckliga människorna
är osynliga för ögat
när tankar i gryningen
har gått på export

Doften av hummer
känns så långt borta
nästan på andra sidan
där floden möter hav
himlens flyende fåglar
mot frihetens timme
stadens uppvaknande
ett gnagande nav