I tre dagar har jag inte känt någonting. Förutom kylan som kryper ut i mina händer. Hjärtat känner jag. Hamrar i otakt. Lite för snabbt ibland. Varje morgon konstaterar jag vilken dag det är och hur långt det är till helgen. Arbetsdagarna betar jag av. Stretar fram. Producerar. I långsamt mak. Driver inte. Flyter. Följer med. Orkar inte göra motstånd eller komma med idéer. Gör som jag blir tillsagd. Men jag är inte glad. Inte ledsen. Jag balanserar på en tunn, tunn tråd. Den kan brista när som helst. Och djupet där under. Jag ser inte botten.