Prästkragarna lyser vita i skymningen
i det långvuxna gräset som böjer sej
för den svaga kvällsbrisen
Gästgiveriets vita husfasad
smyger bakom granskogens mörka silhuett
tecknas emot himlens vita yta, i nordväst

När du vandrar fram med lugna, meditativa steg
och kängans sulor tveklöst möter vägens grus,
kan du nås av ditt eget eko
ifrån någonstans, djupt därinne

Att äntligen få bottna, i sin egen tyngd
få stå så stadigt som man bara kan
i aftonsvalkan
på sin barndoms dammigt gråa grusväg

Så lång tid tog det alltså
att komma ända hit
att äntligen få välja,
väj då inte för vemodsstråk
genom bröstet
våga tro på att den kraft som väller fram
ändå är tillräcklig, sann

Uppgjord färdväg kan alltid ruckas
men om riktningen ändå är klar
får du hjälp av din kompass därinne,
kanske kommer tid att byta om
till nya kängor,
men fortsätt då att vandra omigen
som om de gamla ändå sutte kvar

Följ den rytm du har funnit
Tiden är inne!
Stöt i hornet!
Sitt upp i sadeln!
Rid med lösa tyglar!
Låt hästens man få fladdra fram
i en sån galen vild galopp
att du kan känna hjärtat
spränga upprepade slag
genom kroppens fulla längd

Slå undan tvivlet med det hoppets svärd
som du har slipat fram
med bergets grå granit
djupt nere i den sista grottan
känn när tystnad spränger
en osynlig vägg av glas -
ett tunt membran
som skiljer dej ifrån fullkomligheten

Räds inte för att kliva ner,
i de mörkaste utav din själ,
för där kan minnen aldrig någonsin förblekna,
där finns ännu kvar
din barndoms kritor som du målade med
oförstörda av det obarmhärtighetens ljus
du lyste med, för att förjaga
det du trodde var det stora mörkret,
då
prästkragarna lyser vita
i skymningen