När ljuset gryr är hon den som alltid ler, hon är den som alltid skrattar. Men det finns nätter då man kan höra henne skrika genom de papperstunna väggarna, det finns nätter hon förblir tyst. Ihopkrupen under täcket, låter kudden döva hennes kvävda ångestskrik, då hon inte vaknar ur sina mardrömmar. Det finns nätter då skriken aldrig tystnar. Jag brukar knacka i väggen, för att hon skall höra, höra att det finns någon på andra sidan väggen, någon som bryr sig. Men jag tror inte att hon hör!

Jag brukar möta henne i trappuppgången ibland. Jag kan skymta ärr på hennes tunna vita armar om sommaren, jag funderade länge över hur hon hade fått dem. Hon brukar le igenkännande mot mig och vi brukar gå in i varsin dörr på samma trapplan. Jag brukar fundera över om jag skall säga något, men det stannar alltid vid att vi ler, jag försökte säga ’hej’ en gång, men orden försvann innan munnen öppnades. Jag tror att jag är rädd för vad jag skulle säga, eller vad hon skulle säga.

Ibland sjunker jag ned på hallgolvet innanför den stängda dörren, sitter alldeles tyst och väntar på att få höra hennes gråt, men jag hör inget annat än tysta snyftningar, ingenting alls. Precis lika ensam jag. Ångrar att jag inte sa ’hej’, ångrar att jag bara log, men hennes säkra leende i dagsljus får mig att tvivla på att det är hennes förtvivlande skrik jag hör om natten.

Men när mörkret faller hör jag det igen, genom papperstunna väggar, genom taket rinner de in, längs väggarna tränger in i mitt hjärta skaver och påminner om det vackra leendet och fasaden jag har genomskådat. Mina tårar rinner för henne. Jag spelar hög musik, försöker tysta hennes skrik, jag river papper i min lägenhet, låter rakbladet rispa genom tapeten.