Med kloliknande fingrar sitter Milla och fumlar på en Fortimel jordgubb. Det är ångest i hennes blick och det är ångest i hennes röst när personalen på avdelningen frågar om hon inte är klar någon gång. Hon är tunn och huden är vit. Revbenen sticker ut och nyckelbenen syns tydligt under hennes blålila hud.

Någonstans, i en helt annan stad står Klara och väntar. Håret är uppsatt i en prydlig svart hästsvans. Hon har lager av kläder på sig. Hon väntar på att mamma skall gå till jobbet så hon kan gå ut och jogga. Jogga av sig frukosten som hon precis har ätit. Tillslut smiter hon ut genom dörren med ett hejdå till sin lillasyster som fortfarande ligger kvar i den varma sängen. Det är söndag klockan 06.00.

Omedvetna om varandras existens och varandras vildvittror och demoner. Trasiga lager av hudar och hårda fasader.

Milla ligger i sängen, under lagervis av gula filtar. Hon hör hur sondmaskinen som är kopplad till slangen i hennes näsa piper och hon känner hur sondvällingen fyller hennes magsäck. Sprängfylld. Hon är ensam. Varje dag kommer mamma och pappa på besök. Men ingen av hennes vänner ringer längre. Ingen förstår hur hon tänker. Att lycka betyder smal. Att beviset på styrka är hunger. Att varje revben räknas, att varje höftben som står ut är viktigt.

I en vildvittras dräkt sitter Klara i väntrummet hos läkaren. Hon bläddrar lite förstrött i en tidning. Se och Hör är det visst. Tänker de lämna henne åt gamarna nu? Hon har druckit en liter vatten innan besöket. Hon vet att det ger extra kilon på vågen. Hon är ensam. Hennes bästis har tröttnat på att Klara aldrig följer med till matsalen och äter längre utan hellre går ut och går och mamma har slutat fråga om hon skall ha middag efter skolan för hon vet att alltid svaret blir nej. Det gör ont Klara att såra mamma., hon lagar ju så god mat. Rikligt med grädde och standarmjölk till frukostoboy´en. Klara har lärt sig att varje kalori räknas. Att varje kilo på vågen är viktigt. Både för henne och läkaren.

Någonstans mitt emellan sitter Emma. Emma smuttar på sin latte och kedjeröker över en bok. Hon önskar att hon slapp alla krav. Ha alla rätt på proven och alltid vara sådär förbannat perfekt. Hon kräks upp maten efter varje måltid och om nätterna besöker hon köket och äter allt hon kommer över. Emma skäms. Emma vill inte vara.

Milla slutar andas på morgonen. I ambulans forslas hon till SÖS akuten i Stockholm från BUP-avdelningen hon ligger på utanför stan. Hennes liv går inte att rädda. Hennes hjärta är svårt skadat av den långvariga svälten och njurarna är slut och kan inte rena hennes kropp mer.

Det är Klaras tur hos läkaren. Sakta reser hon sig för att inte svimma av blodsockerfallet hon får. Hon sitter inne hos läkaren länge och tillslut stiger hon upp på vågen. Siffrorna ökar för var gång. Det går åt rätt håll säger doktorn och ler. Hon går åt rätt håll. Hon har lärt sig att inte siffror räknas, att BMI 20 inte betyder fet.

Emma sitter i kapprummet i skolan. Hon skrattar och ler. Ingen ser hennes såriga knogar. Magsyran fräter hål på huden och tänderna är förstörda säger tandläkaren. Så hon har lärt sig nu, att behålla det man äter. Att låta bli att stoppa fingrarna i halsen, åtminstone inte varje gång.

Fasader är inte allt.