Det känns att julesnö är finare än vanlig snö. Den känns inte lika kall. I köket vankas köttbullar, skinka och janssons frestelse och framför tv:en sitter barn och vuxna och tittar på Kalle Anka. Det är samma varje år. Kalle Anka, mat, Karl-Bertil Jonassons jul, julklappar.

Hon har alltid älskat julen. stjärnorna ser extra magiska ut då. Julljusen tänds och alla fönster värms upp av adventsljusstakarna. Stackars dem, tänker hon, som inte firar jul. Allting handlar om julen.
Hon ler.

Alltid alltid skall det ätas skinka. Fettranden skär hon bort. Rädd. Inte ens på julafton kan det lämna henne ifred. Tårar rinner på toaletten efteråt, när hon har ätit fyra köttbullar och två skinkskivor. Förtvivlat sätter hon fingrarna i halsen, men mamma är på utsidan och knackar. Vad gör du? vad gör du?

Det där ständiga leendet har folk börjat tröttna på. Det finns ändå ingen sanning i det och släkten ser det med tappande kilon och såriga knogar. Magsyrans som fräter och gallan som sprider sig i munhålan och lämnar en unken doft. Tugga, svälj. Tugga, svälj. Hon måste intala sig själv för varje tugga att hon inte blir tjock. Inte.

Snart är det över tänker hon. Veckorna före jul har varit så fantastiska. Hon har handlat julklappar och bakat lussekatter, pepparkakor, godis, saffranskaka och bullar. Hon har frusit ned och rullat köttbullar, dagarna innan griljerat familjens skinka. Allt för att familjen skall äta, extra mycket. På julaftonsmorgonen vaknar hon med en klump i bröstet. Glädjen är som bortblåst och allt hon vill är att allt skall vara över.
Glömd till nästa år.

På jul får man frossa. Det har kuratorn sagt. Han säger att hon inte kommer gå upp i vikt. Men varför är det så svårt att tro honom? Snöänglar i nyfallen snö och cigarettrök som stiger mot himlen. Hon drar ett sista bloss innan hon ropar på hunden och går in i julefriden igen. Ingen bråkar, ingen skriker. Alla skrattar.
Alla.
Utom hon.

Det trasiga leendet och de spruckna fasaderna rämnar.
Alla håller ihop, hela julafton.
Utom hon.
Pillar sårskorpor och hoppas att kvällen snabbt skall ta slut.
Men det gör den aldrig, eller hur!?

Det är samma visa varje år. Hon är den dåliga dottern. Mamma är martyren och pappa är medlaren. Nyåret närmar sig och hon måste tänka på ett nytt år. Ett nytt kämparår, året som skall bli hennes. För det är väl hennes tur nu? Det borde det vara. Det tycker hon nog.

Sprakande raketer lyser upp himlen och färgar det svarta i natten. När klockan slår tolv ligger hon och spyr på en toalett på en fest. Druckit alldeles för mycket igen förstås.
De andra skålar och skrattar och hon håller för öronen för att slippa. Inom hennes rasar ytterligare ett år samman. I hopp om att allt skall bli bättre torkar hon spyorna ur ansiktet och möter rödgråtna ögon i spegeln. Men det är inte sig själv hon ser, utan ett alldeles för litet barn i stor värld.

Hon tar sig samman, går ut till kompisarna och skålar i champagne. En okänd kille kommer fram och kysser henne på kinden. Ansiktet hettar, varför gjorde han sådär?
I denna stunden känner hon sig speciell, men samtidigt vetskapen om att detta snart kommer ligga långt bakom henne och att hennes värld av törnar kommer vara ogenomträngligt.
För ingen kan väl älska någon som inte är värd att älskas?

Ett jävla god jul och ett helvetes gott år!