Jag har förlorat alla konturer, nu finns det ingen insikt kvar. Inga hålheter. Inga gömställen. Synlig på alla möjliga sätt, osynlig samtidigt. Så tunn, men ändå så tung. Lilla flicka.

Rosenröda kinder nu blekta och insjunkna och de djupa såren längs armarna vittnar för sig. Motorvägar sträcker sig uppåt halsen och slutar i hjärtgropen, det är taggtråd runt det heligaste, mitt en gång så varma hjärta. Nu finns bara självhat och destruktiva sätt och pusslanden för att få vardagen att gå ihop.

Sjunker ned i ensamhet och spinner på trådar som skall hålla mig uppe, men de håller aldrig. Faller från höjden av ångest. Viker slätt alla funderingar, alla hallucinationer. Men jag kan ändå inte förstå att de inte är min verklighet. De pratar med mig, men deras ansikten är bara utsuddade bilder och jag kan inte koppla samman sudd med röst. Det bara skrämmer.

Jag har vunnit alla spel och jag har spelat dem hårt. Härjad av nordanvinden piskas jag framåt över vida slätter(som egentligen bara är korridoren från toaletten till matsalen) känns som en oändlighet.
Det är bara kungen kvar och jag har min löpare. Du skrattar, tror aldrig att jag skall klara av det.
Men varje gång klarar jag av det. Jag vinner. Är högst upp på prispallen igen.

Jag kan knappt andas där jag sitter i gungfåtöljen på avdelningen och alla ytor är enorma. Det är då hon kommer, ”Vad rädd du ser ut?! Men det är klart, det borde du vara kanske…” Ja du, kanske det.

Jagade lilla knytt. ”Känner du dig jagad” Det är inte en fråga, det är ett påstående för jag står och trampar på stället och ser mig oroligt omkring. På alla galningar. Jag känner galenskapen komma krypande, smyger under huden och det rusar i huvudet. ”Du är jagad!” bestämmer han och nickar. Alltså, ingen fråga, ett påstående.

Jag kan se årstider fly förbi fönstren. Jag känner mig stressad, för jag vet att jag borde känna mig mindre jagad nu. Med alla tabletter. Hur orkar du stå upprätt? Frågar folk. Vad menar de? Det är ju såhär livet känns. Ett stilla brus och en hjärna skenar, leker expresståg. Så, ja, jag orkar stå upprätt av sådant en normalstor man skulle somna på. Men nej, min hjärna är inte mindre sned och jagad för det. Fan.

”Varje gång någon slänger ut livbojen till dig, dyker du” säger du. Sneda gula, nikotinfärgade tänder möter mig. ”Du kanske inte ens vill bli räddad!” Ett påstående igen, ingen fråga. Vi stryker alla frågetecken, för här vet personalen allt.

Jag trampar vatten i flera veckor innan de berättar för mig varför. Jag trampar vatten till alla duscharna i sjukhuset. Efter det vägrar jag. Tycker att en liten barnarbetare kan komma hit och göra det i stället. Då ber de mig att skala potatis i stället. Jag föreslår samma sak och då är jag jagad igen och trycks ned i en bältessäng.

När jag ligger där och tittar upp i taket känner jag liv.

Jag vet att liv inte är pussel och spel att vinna, mer än poker. Jag känner hur ensamhetstrådarna äntligen går att spinna ihop och alla funderingar om hallucinationer får logiska lösningar.

Plötsligt blir rummet ljust. Väder och vind, kommer och går, men det lever inte mitt liv. Det är den där dagen då jag stannar upp och funderar. Jag rafsar omkring i mina skrivna papper och hittar det här. Där står allt på svart och vitt. Det här är du och det här är det sjuka! Jag är jag och inte det sjuka!

Allt är lugnt säger jag ju. Det är så enkelt. Rummet utan insikt, blir till ett stort ljust rum, där fåglarna flyger in och ut och fönstren går att öppna. Ingen skulle hoppa. Vi eldar upp bältessängen och sväljer medicinskåps-nyckeln, för ingen skulle längre behöva sådant. Peace liksom.

Allt handlade bara om att förstå, inse. Förstå vad som är frisk och sjukt och sedan bestämma vilken väg man vill gå. Det är inte som du tror, du kan påverka. Med ditt öppna sinne.

Det friska kan bli sjukt under vägen och det sjuka kan bli friskt. Med stövlar och handskar kan du trampa hur mycket vatten och skala hur mycket potatis du orkar och låta barnarbetarna vila. Och när du inte orkar mer, är det okej, för vi har bränt bältessängen.