Horisonten står där
som en linje mellan vågorna
i skvalpar mot tinningen
briljerar stjärnornas ljus
vattnet viskar till himlen
och målar en akvarell
blåa stänk till oändligheten
en slags fredens hus

Horisonten är öppen
som kärlekens hamn
sträcker ut sin harmoni
när stormen gått i stå
oändliga tycks vyerna
men ändå så nära
så vacker är omgivningen
med stänk av det blå

Horisonten är en spegel
mot regntunga skyar
glänsande förverkas de
till silver i strömmarna
överraskande blir mötet
när himmel möter hav
och sjöjungfruns sånger
blir kärlek i drömmarna

Horisonten ligger stilla
som en avklingad stormby
skeppsbrutna själar
havets hemliga sägen
bilderna på himlen
alla stjärnors penseldrag
berättar sin historia
och ger nyckeln till vägen

Nu är hösten här
en färgrik akvarell
lugnet lägger sig
vid varje litet tjäll
vid skuggiga stugor
det tänds små ljus
när mörkret slår till
mot hem och hus

Du ser inte det fina
för du är inte här
min vän så förlorad
som var mig så kär