Låt stormen riva
Jag står säker där jag står
Jag har ridit ut mina stormar
Sett förödelsen i deras spår
Du och ditt mörker lockar inte mer
Du kan aldrig älska det du aldrig ser
Eller det du aldrig förstår

Låt ulven riva
Jag har stängt in mina får
Jag har tröttnat på jakten
Vet nog vart dina stigar går
Din blodtörst tas lätt för sensuell
Men genom vrålen hörs ditt ömkliga gnäll
Det hörs ända hit där jag står

Fångad, tagen med storm
Med mitt eget goda minne
Förförd av färg och form
Förgiftad till själ och sinne
Instängd i stormens öga
När vågorna gick höga
Jag lät mig av dig stängas inne

Riven av ulvens klor
Med blottat blödande hjärta
Jag var en gång där det kräket bor
Jag fruktar inte längre någon smärta
Om jag ville kunde jag dräpa dig
Men du är ingenting alls för mig
En parasit av patetisk svärta

Nu sitter ulven för sig själv
Och ylar mot gående måne
Stormen krusar knappt en älv
En dödsrossling bredvid Simone
Hade du ens haft någon storhetstid
Utan offer att klamra dig krampaktigt vid
Som en svagsint, dreglande fåne