Över dimhöljda ängar dansar hon, väntandes
Späda fötter flyger över daggvått gräs,
med virvlande kjolar i förtrollande vitt
En sprucken sång, så spröd från hennes mun,
sjungs högre och högre i klagande ton
För hennes sorgsna hjärta tynger henne
Hennes älskade är bortfaren till ett krig, som förs förgäves

Blodiga stenar, rödfärgat gräs
Hans trötta kropp på rygg, på ett slagfält
Korpar skriar, flyger lågt,
runt en svettig panna
Smärtans dimma över hans blåa ögon

Han slår med sitt svärd i marken, mullen hans dova trumma
Från hans läppar ljuder en brusten sång
Han sjunger och slår, för att döva sitt tystnande hjärta
Hans älskade väntar därhemma förgäves

Åtskiljda av mil och åter mil,
sjunger de en darrig sång tillsammans
En sång om krig och kärlek, då hoppet dog
Och allting var förgäves