Det var du och jag
och allting annat var som
bortblåsta tankar
Jag trodde aldrig att glasen vi skapade
våra vingar ur skulle splittras
precis som dina ögon gjorde
när jag tappade dig i golvet

Fanns inget förrutom du och jag
Regnet på våra läppar
smakade salt, precis som tårarna som
ramlade ur dina ögon när dom gick i kras
Och dina andetag var stormen
som fick våra fötter att lyfta
koldioxiden från dina tomma lungor
gav våra vingar liv

Det var du och jag
Och bland molnen var allting dimmigt
Vi såg inte nåt vi bara flöt omkring som
i våra mammors livmodrar
men det gjorde inget för
du hade fönstertvättare med dig så
vi kunde se asfalten under oss
Ruset av att inte kunna krossas på det gråa golvet
som maskiner skapat gjorde oss till
drogpåverkade änglar

Det var du och jag
när vi balanserade med våra platåklackskor
på den bleka månskäran
Dinglade med våra ben och hängde upp och ner
så att man kunde se under våra tyllkjolar och
så att våra skrattårar bildade pölar
nere på den gråa långtborta-asfalten

Det var bara jag
som föll tillsammans med skrattårarna
när du inte längre blåste koldioxid
under mina glastillverkade vingar
”Du krossade mina ögon!”
skrek du samtidigt som du stal
mina minnen och vände ryggen åt mig
Medan jag föll ner på den gråa asfalten

Den gråa asfalten som utan din fönstertvättare blev till blodig verklighet