Det är kaos i huvudet. Så många tankar så jag vet inte vilka jag ska hålla kvar, vilka jag ska släppa. Sanningen är att det egentligen gör för ont för att hålla kvar någon. För ont för att komma ihåg. För ont för att erkänna allt. Erkänna verklighetens självmisshandel. Erkänna ensamheten. Erkänna känslan av utanförskap som skapades redan i första klass. Känslan av att alltid komma i andra hand, vara den person man ringde om ingen annan på listan kunde eller bli hemskickad för att man ville leka med någon annan. Känslan av att alltid bli vald sist när vi barn fick välja lag. Stå där och höra ”ni kan ta resten”, resten… alltid tillhöra resten. Det gör ont att säga att man inte förstår och bli dumförklarad inför alla klasskompisar. Det gör ont att höra alla klasskamraters skratt när man säger någonting helt fel för man har missuppfattat frågan. Där skapades en rädsla som sitter kvar än idag. Känslan av att bli dumförklarad, utskrattad för att man missuppfattat och gjort fel. Jag svarar inte på någonting som jag inte har tänkt igenom först riktigt noga och som jag garanterat vet svaret på. Finns den minsta tvekan kommer standardsvaret; jag vet inte. Men trots att jag vet svaret till 100 procent finns den där osäkerheten alltid kvar, beredskapen om det skulle hända igen. Det gör ont att få slängt i ansiktet att man inte duger. Det gör ont att gå genom skolan ensam och osynlig.

Känslan av ensamhet och utanförskap sitter kvar. Känslan av att jag inte hör hemma här, inte hör hemma någonstans. Det gör ont att känna sig oförstådd nästan hela tiden. Det gör ont att höra tonfallet när schemat måste ändras för att jag inte kan äta som alla andra, inte kan vara i matsalen för att ångesten blir för stark. Det gör ont att se hur alla pusslar med sin tid som egentligen inte finns för att jag inte kan vara normal och äta som alla andra.

Det gör ont att möta honom i korridorerna, även om han håller sin del av avtalet. Det gör ont att tänka på vad jag har utsatt mig själv för, vad jag har gjort. Det gör ont att bli påmind om det varje dag. Jag vet att jag måste hantera det på något sätt och jag vet att jag behöver ventilera det. För det är ett av äggen och det håller på att ruttna. Men det gör ont.

Det gör ont att jag har svikit människan som hade så höga förhoppningar om mig. Som såg mig och allting jag kunde vara. Han skulle ge mig en stor utskällning om han såg vad jag gjorde mot mig själv idag. Vad jag gjorde mot mig själv förra veckan. Vill bara vara liten igen. Vill bara gråta i hans knä och höra hans trygga hjärtslag. Vill bara känna hans värme när han kramar mig och säger det som jag inte visste att jag behövde höra. Behöver höra hur någon säger att allting kommer att bli bra igen.

Det gör ont att inte förstå varför jag inte kan få ett stopp på det. Det gör ont varje gång jag bestämmer mig för att inte åka till gymmet och inser att jag är där två timmar senare i alla fall. Det gör ont när jag inser att jag stänger ute den enda människan som förstår. Som aldrig har brutit ett löfte och som gör allt för att visa att hon är någon att hålla i. Det gör ont att inse att jag håller på att skjuta bort den enda människan som ser mig.

Det gör ont att hålla det mesta inom sig, inte kunna släppa ut det pågrund av rädsla att tårarna aldrig kommer att ta slut. Det gör ont att andas. Det gör ont att erkänna att min värsta fiende är jag själv. Det gör ont att jag precis som mina klasskamrater har satt mig själv i andra hand.

Det gör ont! Allting gör ont!