Vildmark, vidsträckt, väntar vemodigt vår vänskap,
erhöll ensamt, ett erkännande av en egenskap.
Bönen bads blott betänkt blodig av bly,
i de dimmiga berg, bortom brant och by.

Hållen hand hittar höjden här, hisnande hålig,
tag timmen trevande och grip om grenen tålig.
Ligger lidande i livet med ryggen lam,
silver sinar strax en tunga stram.

Nattens nykterhet niger aktsamt, något förnöjt,
trastarnas trolska spel, har tankens bana töjt.
Känn kärlek knastra, som blott kärlek kan,
anas det oråd anlända knyter det an.

Ängsligt älskande, i de ädla armar som byggt,
för fallen frukt försvann, i fjädrars falska flykt.
Sitter där nu en stillsamhet, sovande sött,
bland dråpliga drömmar som tidvis dött?

Kan också vi, krossa kanter, knotor och band,
hölls huvudet högt, då hand flöt ut ur hand?
Vriden, väntande, vilande, vuxen och vred,
slipat svärd, sång för stupad som stred.