Måste vara stark,
får inte visa något.
Han förstår inte.
Nu bränner det under ögonlocken igen!
Kan inte..
Ska bara blunda lite.
Får inte slappna av helt,
hålla emot, måste.

Nej, kom inte hit, inte än.
Orkar inte le.
Du smeker mig,
över axeln.
Tar varsamt bort filten.
Jag ler.
Ler, ler, ler.
Du ler tillbaka.
Men jag ser,
ser att du känner,
du ser det i min blick.
Ser men kan inte förstå-
-Varför leendet på mina läppar,
aldrig når mina ögon.

Varför ser jag dig,
men ändå inte.
En tröstande klapp,
på min kind.
En kyss.
Och sedan går du.
-Går i tron om att allt är bra nu,
att det nog inte var något speciellt.

Jag känner mig som en svikare,
borde berätta.
Men berätta vad?
Nej, det går inte,
finns ju ingenting.
Väl?

Går in på toan,
sjunker tills jag sitter på golvet.
Med ansiktet i händerna
-och gråter.