En strimma ljus.
Åkern ligger kall och frusen.
Stumpar av förra skörden,
sommarens skörd,
stubbrester av vete och korn sticker upp en bit med ett fint täcke av tunn snö över sig.
Nu är jorden hård och obrukbar.
Det kommer kännas att dansa ikväll.

Men jag dansar. Dansar och dansar så dimman lägger sig bekant över åkern.
Piruett efter piruett tills fötterna bultar.
I gryningen smyger jag in i skogen.
Dooly möter mig med viftande svans så hela han svänger av lycka, hoppar och skäller när jag plockar fram hans älskade grisöra.
Det finns ett ställe här där de aldrig tar slut..
Jag sätter mig på en mossig sten med huvudet i händerna och ler mot min underbara vän och själsfrände.
Han som aldrig svek.
Han som jag var menad att möta sedan urminnes tider.

Nu i eftertider kan han springa fritt överallt, han är inte sjuk och kan sätta av i vinthundsfart när jag dundrar iväg på min fina Bandobra, min häst jag efter så många, många år har vid mig igen i vår glänta i skogen. Vårt hem.
Jag är i min suckande skog, min himmel och aldrig ser jag tillbaka.