En vindpust fick askan att virvla runt. Det förkolnade träet glödde fortfarande i en orange färg på sina ställen och tunn, grå rök steg uppåt. Det var tyst, som om ljud inte existerade. Inte ens när trädens grenar vajade i vinden hördes något ljud. Aspens blad hade slutat att prassla och fåglarna, som annars brukade sjunga så glatt den här tiden på året, varken syntes eller hördes. Ingen levande varelse var närvarande.
Det kändes inte längre någon lukt av god mat och ängen, som brukade lukta så gott på våren, låg stilla och inte en enda liten uns av blomdoft kändes. Den starkaste lukten som genomsyrade luften var lukten av bränt trä. Fuktigt trä som slukats av de rasande lågorna. Men det fanns även en annan lukt, så svagt att det knappt gick att urskilja. En lukt som skulle skrämma vem som helst som kände den. Lukten av bränt kött. En människokropp som sakta plågats av lågorna, känt värmen och känt skräcken.
En människa som har fallit offer för det brutala och destruktiva, rent ut sagt onda…

Han kände smärtan när snöbollen träffade ansiktet. Det gick en våg av jubel bland de församlade. En till kom och fick smärtan att bita till i näsan och han hörde hur det knakade när näsbenet knäcktes. En varm rännil av blod rann ner över munnen och droppade ner på den nya jackan. En sån jacka som alla ville ha, en sån som man har om man är tuff. Han hade köpt den för att bli omtyckt. Om ändå allt vore så enkelt.
När nästa hårdkramade snöboll också träffade näsan gav han till ett skrik och de församlade blev ännu gladare.
Ingen förutom de församlade hörde skriket. Det visste de, och det visste han också. Den gamla ladan var alltid öde. Det var därför de tog honom hit och band fast honom här, vid den grova stolpen. Han kände väl igen baksidan av stolpen med sin känsel. Han hade åtskilliga gånger pressat sina händer mot den, varje gång han plågades och förnedrades. Snöbollar, knytnävar, kalla metallföremål. De kunde ta av honom kläderna och kasta lera på honom samtidigt som de skrattade. Alltid samma skratt. Högt, torrt och nästan vansinnigt.
När en ny snöboll träffade blev smärta alltför svår. Det svartnade för ögonen, han bet ihop tänderna så att käkarna värkte och sorlet av skratt, skrik och stövlar som stampade smattrade som savannens stora gnuhjordar.
Allt virvlade i huvudet. Hans tankar flög iväg. Han kände det gröna gräset under fötterna och den starka solen värmde honom behagligt. Fåglarnas sång kändes lika mjuk som bomull. Ett litet rådjur stod och betade vid den stilla dammen, lugnt och bekymmerslöst.
En varm vindpust fick hans hår att röra sig. Allt kändes sagolikt.
Men när han vände sig om såg han ett hiskligt monster med tänder långa som svärd. Resten var otydligt, han såg bara de stora tänderna. Det stora, farliga som jagade honom, som snart skulle sluka honom om han inte gjorde något.
Allt kom tillbaka. Ladan, stolpen, repet och smärtan. Smärtan var nu så överväldigande att han inte kunde stå upprätt. Han hängde framåt med överkroppen och kände hur repet skar in i handlederna. Han kände lukten av spy och stirrade rakt ner i vad han trodde var hans egen spya.
När han vände blicken uppåt såg han att det var en sak som inte var som det brukade, det var tomt. Han hade aldrig stått här utan att någon tittade på honom, de hade alltid knutit upp repet innan de gick, och kollat på honom när han snubblande stapplade iväg från ladan. Men inte idag. Nu var han helt ensam.
Rädslan slog honom. Ensamheten var nästan värre än tortyren. Ovisshet om vad som skulle hända och hur länge han skulle stå här skrämde honom mer än snöbollar och knytnävar. Paniken sköljde som en våg över honom. Han började rycka och dra i repet. Handlederna sved som om de var indränkta i syra men paniken fick honom att fortsätta.
Tillslut kom han loss. Han visste inte om det var repet eller handlederna som gick av men han kom i alla fall ur järngreppet från dödens hand.
Han satt en stund på del leriga marken och återhämtade sig innan han reste sig och långsamt började hasa sig hemåt på ostadiga ben som en alkoholist fram på småtimmarna.

Dörren öppnades och en kort, trettonårig kille i en ljusgrå jacka kom in. Han hade bruna ögon som borde glittra av lycka och hyn var ljust brun, trots att det var slutet av vintern. Munnen var liten och gullig men pryddes inte av något leende. Hans hår var en kort och mörkbrun matta som täckte hela hjässan. Han var en sån pojke som borde springa runt och leka med sina kompisar ackompanjerade av deras eget klingande skratt. Men han var inte som alla andra, eller rättare sagt alla andra var inte som de borde mot honom. Han hade aldrig fått skratta med kompisar eller leka att de var på en rymdfärja på väg till främmande galaxer. Det var som om han bodde i en egen galax och aldrig kunde komma i närheten av de andra. Men ingen hjälpte honom, för ingen hade fått veta hur det egentligen var. Han hade aldrig berättat.
”Herregud vad har du varit med om? Har du ramlat?” utropade Inger och syftade på hans kläder som var fläckade av blod och lera. ”Vad har hänt med din näsa, det ser ut som om du har varit i slagsmål.”
”Mamma…” sa han med ett snyftande och ramlade ihop i hennes famn. ”Jag måste berätta en sak”
”Jaja, lugna dig lite” svarade Inger ”Först måste du få av dig de smutsiga kläderna och tvätta av dig blodet”
Hon ledde in honom i badrummet och hans leriga skor lämnade fotspår på de dyra orientaliska mattorna.

När han var ren och torr och hade fått på sig rena kläder satte de sig i soffan under en varm filt. Han berättade allt och kände gråten jäsa som en deg inom sig samtidigt som det var en stor lättnad att få ur sig allt.
”… och idag bara lämnade de mig stående där.” avslutade han med. Nu grät han rakt ut och Inger talade lugnande med honom.
”Du är trygg nu, jag skyddar dig. Min mamma brukade säga att det är bra att bränna sig ibland. Det kan stärka mer än det skadar. Såja”
”Jaha…” svarade han tvivlande.

När han gick och la sig den kvällen tänkte han mycket på allt han hade sagt och det hans mamma sa om att bränna sig. Han somnade med en lättnad inom sig som han inte hade känt på väldigt länge. I morgon skulle allt bli bra, han skulle bli accepterad.

Han gick till skolan nästa dag omgiven av ett ljust sken med en känsla av att han stod över alla andra. Han hade bestämt sig. Idag skulle allt bli bra. Han halvsprang omsluten av sin lyckobubbla.
Han genomled en hel dag av lektioner med överentusiasm som aldrig förut synts hos honom. När det ringde ut från sista lektionen reste han sig och gick med hög blick ut från skolan, helt avskärmad från omvärlden. Det ekade i hans huvud ”… det kan stärka mer än det skadar…”
När de andra som vanligt följde efter honom på väg hem för att som vanligt ta honom till ladan vände han sig om. Hans uppspärrade ögon stirrade blint rakt fram utan någon fästpunkt. Det var som om han var täckt av en grå dimma. De andra bara stirrade på honom. De hade aldrig sett honom sån här förut. Han tog några långsamma steg mot dem, hans blick fortsatte stirra. Han sträckte ut ena handen mot den närmaste, han som alltid beordrade de andra till allting. Den kalla, bleka handen grep tag om hans hals. Den spände fingrarna och killen stod förskräckt och kippade efter andan. Han grep tag i armen och försökte dra bort den men greppet var för hårt.
Ett blekt ansikte närmade sig killens, fortfarande med samma stirrande, tomma blick.
”… det kan vara bra att bränna sig…” sa en hes röst som de aldrig hade hört från honom tidigare.
Killen började bli blå i ansiktet och paniken syntes tydligt i hans ögon. De andra killarna sprang fram och ryckte undan hans hand med stor möda. Handens långa naglar lämnade röda märken på halsen där blodet sipprade fram.
Han vände sig om, fortfarande med det vackra, mörkröda blodet i minnet. Snart skulle det bli bra.
Han lämnade killarna med hastiga steg. Nu hade de satt sig på huk runt den skadade. De liknade djur som tillbad sin högaktade ledare.
Han gick som en robot längs stadens gator
Hans snabba steg skrämde några skator
Dimma täckte hans svaga sinne
Det ekade fortfarande i hans minne
Han var vagt medveten om de susande bilar
Som körde omkring, fort som pilar
Dimman var som den mörkaste natt
Den omgav honom likt dödens hatt
Snart blir allt bra. Snart…

Han nalkades huset med tunga steg. Garageuppfarten var tom. Solen stod lågt över ängen som var täckt av brunt gräs med lite snö på sina ställen. En skrikande fågel störde skogens totala tystnad. Men det rörde inte honom. Hans becksvarta bubbla gick inte att ta sig igenom, den var lika massiv som en solid järnvägg. Det enda han hörde var snabba fotsteg och viskande röster. ”… bränna… stärka… skydd… lugn… blod… bränna… kött…”
Han styrde inte längre sina rörelser. Han var knappt medveten om att han tryckte ner handtaget och långsamt gick in i det tomma huset. Det enda som lockade var lyckan att snart finna boten, boten mot allt det onda som så länge jagat honom. Snart skulle monstret med de långa tänderna dö, snart skulle allt bli bra.
Han gick fram till helfigurspegeln och tittade på sig själv. Det han såg skrämde honom. Det var inte den där pojken som kollade tillbaka på honom, det var monstret. Han såg de långa tänderna, de slöt sig sakta om honom. Han kände sig själv i spegelbilden. Han kände när tänderna trycktes mot skinnet, kände hur de skar som knivar genom det. Det krasade i hans huvud när skallbenet sprack som ett ägg.
Bilden exploderade i en kaskad av glas när han krossade spegeln med sin knutna hand. Skärvorna skar in i hans vita knogar och blod droppade ner på golvet.
”Monstret ska inte få ta mig!” skrek han så högt att det sved i halsen. Han sprang till vardagsrummet. Han såg hur monstret krossade honom för sitt inre öga. Hans hand grep i panik tag om den lilla asken på den öppna spisen.
”… skydda dig…” viskade rösterna. ”Sök boten.”
Han slet av sig tröjan. Vansinnet lyste i hans ögon. Han andades tungt och rossligt. Han tog en av de små pinnarna i asken och strök den mot askens utsida. Det sprakade och en liten flamma blossade upp. Han förde stickan till tröjan och lät lågorna sprida sig. Snart…
Han slängde tröjan i soffan, som fattade eld direkt. Brandlarmet tjöt, som om det plågades av samma monster som han gjorde.
Lågorna slängde sig åt alla håll, rev sönder böcker, bet bokhyllorna och krossade bordet, hela tiden till ljudet av det tjutande larmet.
Nu skrek han med larmet. Monstret närmade sig, dess tänder blänkte av lågornas sken blodet droppade från dem.
”Dö din jävel!” skrek han med hes röst och sträckte upp händerna i luften. Han var över alla andra, han hade makt över monstret. Han var Gud.
Värmen steg. Röken lade sig som ett lager längs taket. Stanken av rök stack i hans näsa. Han kände värmen. Det började sticka i skinnet. Svetten pärlade sig och glittrade i det flackande ljuset. ”Bra…” viskade rösterna. Vansinnets skrik övergick i ett skrik av smärta när lågorna smekte hans hud. Smärtan var underbar. Nu var det inte långt tills han skulle bli räddad.
Nu brann det i skinnet på honom. Han uppbådade all sin styrka för att stå rak. Han kände hur det kokade i blodet. Hans ilska mot monstret var obegränsad. Snart…
Nu brann det i hela hans kropp. Hans mörka bubbla smälte i värmen. Paniken slog honom. Han insåg med skräck vad som var på väg att hända. Han hade aldrig känt så stor skräck förut. Nu insåg han. Monstret åt på honom. Det monster som han själv hade skapat med hjälp av den tortyr som han utsatts för. Monstret var här, det var på riktigt. Han hade själv fått det att bryta ut. Han drog in ett sista andetag och skrek av all sin kraft ”DET ÄR ELDEN SOM ÄR MONSTRET!” innan han slukades av det och allt blev svart. Han låg i en mörk hög på golvet, monstret hade vunnit.

En vindpust fick askan att virvla runt. Det förkolnade träet glödde fortfarande i en orange färg på sina ställen och tunn, grå rök steg uppåt. Minnet av det hemska scenariot som tagit plats här fanns fortfarande i luften. Det var tyst, som om ljud inte existerade. Aspens blad hade slutat att prassla och fåglarna, som annars brukade sjunga så glatt den här tiden på året, varken syntes eller hördes. Ingen levande varelse var närvarande.
Den starkaste lukten som genomsyrade luften var lukten av bränt trä. Fuktigt trä som slukats av de rasande lågorna. Men det fanns även en annan lukt, så svagt att det knappt gick att urskilja. En lukt som skulle skrämma vem som helst som kände den. Lukten av bränt kött. En människokropp som sakta plågats av lågorna, känt värmen och känt skräcken som ett monster spridit omkring sig. Nu fanns endast askan kvar efter den människa vars öde låg hos det brutala och destruktiva, rent ut sagt onda…

… Elden…