och när jag hade sökt svar längs livets alla vägar

utan att finna viskningarnas källa

återstod bara Vintergatan kvar att vandra

och där på kanten till den största tomheten

jag någonsin beskådat

hördes dem svagt

stjärnorna jag klivit på, frågande jämra sig

vad har du gjort med din själ

och all den kärlek ditt människoväsen burit?

oändligt trött, la jag mig där, blundade

lät mina händer sväva över kanten

och försökte minnas hur det kändes att gråta av kärlek

ebbade viskningarna ut

tog tomheten tag i mina händer

och bara drog ner mig över kanten