Hon tittar ut i trapphuset under sin första vecka här. Där är mörkt. Lamporna tänds i trapphuset vid rörelse, när hon går ut, eller när någon annan går där. Nu har hon dessutom blivit myndig. Går ut på ett diskotek och får röka inne, vid en rökmaskin. När jag möter henne på stället presenterar hon sig för mig som helt ensam, och det kan man ju ändra på. "Ja, jag är ensam men man kan ändra på det".

Det var den första kvällen hon var ute och gick. Och så går jag ju och pratar här. Inget verkar förändras av en slump. Det kommer för mig att bli en terapi, att prata med främlingar hela min tid, som jag tror är sann.

Inte en själ i den här staden som hon känner ännu. Men så många att intervjua. Det är svårt att stå i ett hörn, man ser ut att vara oönskad att vara här över huvud taget. Med alla mödrar som står porträtt längs dessa diskotekväggar och som hon står och tittar långt efter, ler flirtigt. Stirrar en timme, stirrar en minut på dem. Ser att de reagerar.

Är hon galen? Stirrar ut dem. På det sättet får man inga vänner. Hon är i sin egen värld, sedan lägger hon ner ett av sina idolporträtt i en låda, bråkig låda.

När följande skiva kom i november 1996 hade hon börjat första klass. Den som hade slitit hund i biblioteket oräkneliga år, och även det saktmodiga biblioteket, skulle dö för insyn i sina arkiv. Visste du att det här länge var ett kommunistiskt land? Det visste jag nämligen inte själv. Jag hade ingen aning förrän nyligen att det var ordnat så. Arkiven jag en gång hittade, satte igång med att leta i gamla tidningar, stjärnjournaler, och hittade på det viset den gamla tidens anda. Vilka äventyr. Allt verkade dessutom ha gått förlorat. När jag tänkte på det kändes det hopplöst. Man fick ändra sig nu när världen hade gjort det.

Trånga studentbostäder skapar, ett fasansfullt missförstånd mellan två människor. Hur många år skulle det ta? Och vidare, innan alla rollerna var ombytta, innan det var utsuddat, men nu var vi på god väg att ta oss ur vår labyrint. Det kändes också i kroppen.

Nu vill hon vid den här tiden ingen kärlek ha, vill fasta, nästan aldrig dricka någon alkohol. Eller ta sig tillbaka till de rökiga barerna. 18 år och förlorade sin oskuld till en man i förra veckan. Har bullar hemma, etsar gitarren. Drack och åt, fantiserade om framtiden som hon kunde påverka, som berodde på den mannens handling, för allting spelade roll.

Helst såg hon att han inte ringde. Lite paranoid nu. Så såg hon program om insidan av Nobelakademin, Horace Engdahl, Lugn, och sade att det där tyckte jag att var ett djävligt bra program, sade hon i sin ensamhet.

Hon stängde balkongdörren och förstod att hon nu vill stanna och leva här för evigt. Den drömmen är fortfarande närvarande, och kvällen har blivit en natt. Hon börjar att känna sig strängt bevakad, som om livet inte längre hade någon mening. Men landet, det är fritt, och hon var omskriven.