Jag ville få lita på någons känslor, att det han sa var sant, men bara inse att han är en klant, kanske också en slags fjant vilket inte passar en man, inte om jag ska vilja ha honom i alla fall.

Det hade varit så skönt att få njuta av att få höra hans röst, bli glad av att han hörde av sig, men vad ska jag känna nu, kan han tänkas ha en förklaring, några vettiga ord som säger varför det ska vara så här hela tiden.

Just nu känns det som jag åkt allt man kan åka på både Grönan och Liseberg, min ansiktsfärg är blek och det känns som jag ska kräkas vilken sekund som helst över allt som jag fått höra, fast det först skulle döljas.

Tänker inte göra något åt det här, så det får vara precis som det är, som det var innan den dag vi träffades första gången och något väcktes inom mig, också inom honom men som inte räckte för en man som han som ständigt måste bli bekräftad av flera samtidigt som en kompensation för en inre tomhet, saknad skapad sedan en längre tid tillbaka.

Så här är det för mig, men jag är stark nog som kvinna att inte finna mig i att bli behandlad så att jag hela tiden ska stå tillbaka på grund av lek med känslor, inte få känna allvar i det någon säger till mig, för han ville visst bara prata om sånt han inte är säker på att han menar när han säger det och sög väl i sig av mina ärliga ord för att hämta mod inför nästa erövring som råkade bli en väninna.

Förlåt om jag har alldeles fel i det jag skriver, men ändå tror jag att många kan känna igen sig i det här att bli lurad på egna känslor som känns som bortslösade på fel person som bara ville leka för en stund och skapa oreda, för redan på fredag ska han ut och supa och ha roligt med någon annan istället av någon konstig anledning.