Jag älskar dig, jag bara älskar dig..
Det är jobbigt, jag orkar inte med det,
det vänder ut och in på mig
och om du dissekerar mitt hjärta
om tjugo år eller så..

kan man se spår av att ha levt
och det luktar och känns som dig.

Det är som att jag skrikit efter mer hela tiden

och tystnat när du märkte att jag

faktiskt råkat bli det som man bara säger.

Jag kan många spel

och döljer många fel

bakom en attityd

och jag har varit ett djur

men jag har varit där

där som andra bara säger att de har.

Det känns ensamt nu
när jag förväntas stå ut
med att jag vet att kärlek bara är en illusion
men jag har blivit det
som man bara säger.