viskar ömt över de slocknande nebolusorna

att vissa änglar bara gör mer ont

när de vandrar kring på jorden som människor

hur deras stoff livgivande virvlar runt

och läker allt de leende vidrör en liten stund

utan att någon någonsin förstår hur

stor kärleken är ur himlen de lämnar efter sig

när de berättar gråtande att döende stjärnor

lämnar det sista ljuset i några få flyende toner

så underbart det är att falla ned i manteln

av stjärnors symfoni som brinner ut

i Andromedas kölvatten av flyktande änglavingar

när de lyfter och återvänder hem

utan att ha förstått hur de rörde stjärnvågor

till hopp i en ensam människas själ