Efter solherrens hån och domedamens oförrätter
står jag vid den stupande dalgångens dimport.
Hit kom jag krypandes genom hösthärjade nätter
på vindbrutna ben dränkta i dikesbottnars lort.

Fast mitt magrande minne helst det vill förneka
har jag skådat denna svartnande rosengård förr
där aftoneldar brinner och avgrundsskratten ekar.
Jag har stått vid vägs ände och gläntat på dess dörr,
hört den ohelige kalla på sina sjuklingbarn bleka
och lockats av lustspelen där själsfebern veknar.

Men jag räds midnattsfesten och allt jag där ser,
så hör mig du alla människors uppstigna broder
när jag nu på kuvade knän bittert ber;
Låt ej levnadsskammen vara var morgons moder,
för synen sjuknar av att drömma i soleklipssken
och fult är att våndas då fränderna ler.