Vänskap är ett mått
på den närhet mellan likar
som gör dem skickliga
att lyfta de flikar som för den ensamme
döljer sanningen om det egna jaget,
det är ett ord för den beredskap
som bär gemensamma bördor
och i delandet flätar dem till vänskapsband.

Vänner är således
väl underhållna goda vanor
utan vilka man tappar kontakt
med den verklighet som alltid är större
än det den ensamme förmår att se.
Att vara vänlös är att sakna
de prickar i livet som är skillnaden
mellan välskapt och vanskapt
mellan vänskap och vanskap.
Vänner är det som skiljer vanlig från vänlig.

Att avvisa vänskap, vara vänlös
är att vara värnlös
att oskyddad, ogarderad
aldrig ha ryggen fri
och sakna advokat
som tar ens sak
när man själv har tappat orken.

Livets förluster, hårda dagars kriser
synliggör våra verkliga vänner
och säkert den brist på förutseende
som gjort att vi inte vårdat de vänner vi haft
och som vi nu skulle behöva.
Vänskapen är viktigare än förälskelse
väsentligare än passionernas brus.
Lika viktig som kroken bakom tavlan
som penseln för målningen.

Ge mig inte rikedom
inte osårbarhet
inte majestätisk oberörbarhet
ge mig tillräckligt av allt här i livet
så att jag kan dela det med en vän.
Men heller inte mer än att
vänner alltid behövs.

Vänskap är ett vågspel
I hamnen behöver ingen kunna segla,
ensamseglare vill inga vänner
men njuter bara hälften så mycket
av solnedgångar, morgonrodnad, stillhet efter storm,
och ingen har de
som halar dem ombord igen
när de svepts överbord
av den stora vågen.