Hon skulle bara hämta de där karotterna, och kanske kolla efter de fina handbroderade juldukarna som legat i chiffonjén till ingen nytta i så många år. Det borde ju gå att göra någonting av dem, kanske ett collage eller liknande.

Inre för Ernstlikt bara. Hon rös. TV:n åkte av så fjärrkontrollen hoppade bara det kom en trailer med hela Sveriges mysputte nummer ett.

Nej, bara plocka ihop grejerna och så skynda hemåt. Skinkan skulle griljeras, och i kväll skulle den provsmakas.

Det var fullt oväder nere i Skåne, men här hade det inte märkts av ännu. Det var någon grad kallt och en decimeter snö. En ovanligt fin jul, om det nu fick vara. Den där stormen, döpt efter gårdagens namnsdag, Jonathan, skulle ju kunna ställa till det.

Det var några grader varmt i den förfallna stugan. En viss stödvärme låg alltid på, eftersom de förvarade lite färg och annat där. Veden var torr, spisen sotad och hon hade till och med späntat tändved senast hon var här.

Hon kunde ju tända en liten brasa i alla fall. Det var så länge sedan hon hade fått elda i spisen.

Det fanns ju visserligen kaffe i termosen, och mackor med, men bara för trivselns skull...

Hon satt framför den utdragna lådan och bläddrade mellan de fina textilierna. Det var många timmars arbete som låg där. Inget arvegods, bara sånt de hade tagit vara på, hon och särbon, exet, som han numera titluerades.

Det mörknade fort. Hon reste på sig och gick en runda och tände värmeljus i alla fönster för att skapa en spärr mot kallraset. Det var effektivt, och hon kunde snart ta av sig jackan.

Hon torkade råttlortarna av soffbordet och dukade upp kaffe och ostsmörgåsar. En ingivelse fick henne att slå på den gamla TV:n och konstigt nog fungerade den. Det var nyheter på SVT.

Man varnade för den allt hastigare upprullande stormen, som hade fått en ännu högre styrka, och den var nu framme över mellansverige. Särskilt illa över Vänerområdet, kan tänkas...

Och TJOHEJ! Där gick strömmen!

Det var ju inget ovanligt. Gudrun hade hållit henne sällskap på sin tid. Då hade hon fruktat att den stora lönnen skulle komma in i vardagsrummet. Det hade den inte, däremot hade en annan lönn, en mindre, fått ge med sig till vedspisens och kakelugnens fromma.

Hon tände blockljusen på bordet och ett par fotogenlampor i köket, och skyndade sig att dricka upp kaffet. Det var ju bäst att inte bli inblåst och insnöad här. Ingen av dem hade nyttjat stugan mer än som förråd på minst fem år. Det var svårt att slita sig därifrån, och från alla minnen, men alltför mycket jobb att ställa stugan i skick. Ingen ville heller ta över det dryga projektet att tömma den på alla bra-att-hasaker den var fylld med till bristningsgränsen.

Så vemodigt! Detta var den enda plats hon någonsin hade känt sig riktigt hemma på.

Det var inte längre möjligt att rädda huset. Grunden var sönderbökad av grävlingar, en vägg var så rutten att syllstocken var helt av. Fönstren med det fina handblåsta glaset skulle behöva en totalrenovering, men taket var faktiskt helt. Ja, och skorstenen var bra.

Tyvärr hade brunnen sinat. De hade kört vatten på dunk de sista åren. Hade lov att hämta i kyrkan, som låg på andra sidan av den stora beteshagen.

Hon gick ut i farstun och skulle öppna dörren. Det tog emot, det var verkligen blåsigt nu. Hon lade axeln emot och sköt på med hela sin kroppstyngd. Snö virvlade emot henne, och allt hon såg var i princip snö. Jonathan var redan där!

Det fanns ju snöskovlar och till och med en sån där stor bred, en snösläde, som var så bra till lössnön, men det gick ju inte att skotta när det var full snöstorm. Hon kunde inte göra annat än att förbereda sig på övernattning.

Hon tog en fotogenlampa med sig till sovrummet och började sopa sängen. Den rejäla Sultanmadrassen hade undgått musangrepp, mest för att den hade preparerats med hennes antiråttolja, det var i alla fall vad hon valde att tro.

Så många oljor, salvor och medikamenter hon hade fabricerat. Så många marknader de hade åkt på, och så många roliga människor de hade träffat på!

Och så de hade slitit.

Så blev hon ju sjuk också. Och orkade inte ens med bekant folk omkring sig. Och så småningom gick de skilda vägar, om än i all vänskaplighet.

Hon hittade rena lakan och bäddade in sängen, den fina björksängen som han hade byggt. Han var en duktig möbelsnickare, men det hade aldrig gått att slå några mynt av. Folk ville ha billigt skit. Trendigt, billigt skit som kunde kastas och ersättas nästa år.

Telefonen saknade föstås mottagning. Hon stängde av den för att spara på batteriet. Ingen skulle i alla fall sakna henne, alla hade andra projekt inför julaftonen. Hon skulle inte efterfrågas förrän på annandagen, och då skulle hon ju vara hemma för länge sen.

Idag var det Adam-dagen. Hon tänkte på deras vänner och grannar en bit längre ner efter vägen. Deras förstfödde hade döpts till Adam. De var också skilda och hade flyttat för bra många år sen.

Han var ju praktiskt taget en ung man nu. Tänk ändå...

Hon behövde ha in mera ved. Nu skulle ju stugan kylas ut snabbt när inte elen gick längre. Hon tog vedhämtarna och kastade sig ut i stormen. Det var en kamp, men tänk ändå, sån tur att hon envisats med att ha en täckt lastpall full av kluven ved alldeles bortanför verandan, där väggen ändå var ful och trasig. Hon fyllde hämtarna och rös av snön som letade sig innanför kragen.

I ögonvrån såg hon de små. Hon hade aldrig tänkt på dem som annat än de små. Det var obestäbara små varelser, som ibland skojade lite med henne, men oftast var till hjälp.

Mona Kalin kallade dem ”De underjordiske” i sina böcker. Hon förstod att de liksom levde på som vanligt där oavsett om huset var bebott eller inte. Det var lite trivsamt, hon kände sig inte ensam med de små omkring sig.

Katterna låg begravna på tomten också. Det var trösterikt på något vis. De hade fått slippa vara med om att lämna torpet. Hon kisade mot syrenhäcken. Där, som hammocken hade stått. Där, ungefär mitt framför den var en osynlig liten grav.

Den andre låg vid sin älskade kulle på den norra gaveln. Där hade hans kära kattmynta vuxit, och där låg han så gärna och solade om somrarna.

Hon bar in veden och plockade upp den bredvid spisen. Ett lass till så skulle hon klara sig till långt fram på förmiddagen.

Andra lasset ställde hon på verandan och så tog hon skyffeln och började vräka upp snö mot husgrunden. Det fanns tillräckligt på framsidan och norrgaveln. Syd- och västsidan var alltför utsatta, så hon fick ge upp. Hon gick in med veden och staplade upp en brasa i kakelugnen.

Det är riskabelt att elda i en kakelugn. Man kan inte våldselda, utan låta det brinna lugnt och stilla, rökgången med alla dess kanaler i labyrinter måste värmas upp sakta och försiktigt. Många har dött koloxiddöden för att de inte har haft kunskapen eller respekten.

Hon hittade sina tovetofflor, och det verkade ha bott en liten mus i den ena. Den hade både ätit och lämnat små svarta pärlor i raggsockan som satt i toffeln.

Hon letade fram ett par nya raggsockor, och så satte hon sig att titta på sina gamla vackert broderade tofflor. De var från en medeltida marknad i Kungälv. Kungahälla medeltidsdagar... Vilka bra affärer de hade gjort där!

Och så mycket roligt de hade haft!

Men hon orkade inte till slut.

Hon hade fallit ihop, och åkt in som ett infarktobs.

Det kallades utmattningsdepression, och hon kom visserligen på benen efter flera år, men jobbade på sig ännu en sådan där utmattningsdepression och en massa andra åkommor. Hon orkade inte med folk längre, och hon fick tänka så länge för att komma ihåg saker. Rent fysiskt hade hon återhämtat sig rätt bra, men hon tålde inga påfrestningar i form av liv och rörelse, som ljud och snabba rörelser, starka dofter och annat sådant som rörde till sinnena för mycket. Hon blev sjukpensionär, eller som man sa numera, hon fick en hel, varaktig förmån. Ja, det var ju en förmån, förstås, men den var inte så lätt att leva på. Sjukersättningen beräknad på ett låglöneyrke blev precis på gränsen. Hela tiden offrade hon något för att behåla bilen ännu en månad. Och en månad till... Hur skulle hon annars ta sig ut i skog och mark? Det enda hon önskade, det enda hon behövde förutom tak över huvudet och mat i magen.

Hon gick ut i köket och plockade in ett trä i spisen. Ett par rena rostfria bunkar som stått upp och nervända i skafferiet hade hon fyllt med nysnö, och de stod nu på varsin utkant av spisen och tinade till dricksvatten.

Där fanns konserver, te och snabbkaffe, och plåtskrinet var fullt av knäckebröd.

Hon log lite snett. Snacka om alternativ jul! Det var inte utan att hon kände sig lite upprymd. Det var nog det mest spännande som hade hänt henne på länge.

Hon gick till bokhyllan och drog ut en trälåda som stod med botten utåt. I trälådan stod en annan trälåda, fast från anda hållet. Och där, haha, inne i den lådan, där stod en helflaska portvin!

Det skulle exet och hans kompis ha vetat när de var här i höstas och bar grejor, tänkte hon.

Det var hennes hemliga förråd, och det hade ingen annan vetat om någonsin.

Nä, sött vin, det vill de inte ha, nä, det är käringdricka... men sen försvinner buteljerna spårlöst...

Hon hällde upp ett litet glas. Det var ju de små fina glasen som hennes bästa vän tagit vara på från sitt föräldrahem och sen inte velat ha. Ja, då kom hon att tänka på väninnan och allt de hade haft för sig. Det var många galna upptåg, alltifrån att jaga killar, prova märkliga bantningar och träningsmetoder till att kalka väggar, riva ut gamla golv, springa på allsköns auktioner och göra vilda shoppingresor till vida större städer, och ingen av dem var någon mästerlig bilförare.

Men. De hade en sak. En stark gemensam nämnare. Det de ville göra, det gjorde de.

Och de skrattade åt det mesta. Grät ibland, förstås. Sånt är ju livet.

Veden brann upp, tiden måste väl ha gått den med. Hon hade nog suttit där länge med sina minnen.

Det fick räcka med att elda i kakelugnen i sovrummet nu. Nya värmeljus i fönstren bara, och inga gardiner i närheten.

Hon borstade tänderna och tandborsten smakade inte gott. Hon undrade om mössen hade kunnat kissa på den. Nej va? Men kanske smakat lite...

Hon lade in färdigt i kakelugnen, och konstaterade att den var lagom i temperatur nu. Den skulle hålla värmen bra.

Det gick inte så bra att läsa till fotogenlampan. Hon hade inte tagit med sig sina glasögon, för det var ju liksom bara en snabbvisit... Tittade lite i böckerna. Stora boken om självhushållning... Drömde om landen hon hade haft. Sorkarna i landet med mandelpotatisen, mer fläsk än pären, hade han sagt. I Västerbotten finns visst en jättestor sork, som kallas pärvann. Kanske hade de fått med sig en sån? Alla palsternackor, suash, äpplen... Och svampskogen var något i särklass... Bara kalhygge nu. Suck...

Hon smuttade på en mugg varmt te, spetsat med kryddnejlikor och kanel, och en bra skvätt med portvin.

Det var redan ljust!

Pojken lockade på henne. Hon följde efter honom.

Snön räckte ända till midjan. Pojken skuttade före och hon efter. Han skrattade och var så befriande glad att hon också började skratta. De dansade fram genom snön tills de stod utanför kyrkan.

Hon tänkte lite flyktigt att det var väl ingen rörelse i kyrkan nu? Julbön skulle det väl bli på kvällen? Ja hon kunde inte de där tiderna längre, men visste att var och en som ville var välkommen in i kyrkan när nyckeln var i porten.

Det var fullsatt i kyrkan, och alla sjöng. Det var en underbar stämning. En barnkör stod framför altarringen och väntade på att få framföra sina sånger.

Där satt ju Gustav, hon blev så glad, och flyttade till platsen bredvid. De kramade om varandra, och han pekade bredvid sig.

”Ester!” hennes gammelmoster! Vad hon hade saknat henne! Och så var hon här, och med Gösta, som hon och mormodern alltid hade kallat honom. Gösta som alltid hade frågat efter de båda systrarna. Så bra att han och Ester äntligen hade fått fatt i varandra!

Mormor syntes inte till. Nänä, hon är ju missionare...

Barnkören tog vid, och de sjöng med så klara stämmor. Axel fick sjunga solo, och han var ju så duktig. Axel, farmors bror. Rödlätt som de andra syskonen.

Hon tänkte ett ögonblick på de här märkliga sammanträffandena, och på Axel, som var barn på nytt. Det gjorde väl inget, egentligen. Det var som i meditationerna, astralresorna. Ingen tid och inget rum var ju ändå konstant. Det var ju som en sorts meditation, eller kanske en dröm alltihop, även om hon var vaken, och hon kände snön som smälte på benen och kändes som nålstick.

Hur hon önskade att farmor och farfar hade kommit hit! Men de var aldrig så kyrkliga av sig. Det var ju inte hon heller, och någon gud hade hon aldrig trott på.

Ester klappade henne på armen och sa, att hon skulle inte vara ledsen. Tids nog skulle hon få träffa dem.

Hade hon sagt något? Nej, men Ester hade ju alltid varit så där. Hon hade en gåva, liksom.

De ställde sig upp och sjöng tillsammans, och både barnkören och kyrkobesökarna gjorde sitt bästa i ”Ett barn är fött”

Så kom en underbart vacker man uppför gången. Han stannade framför altaret och vände sig emot dem. Hon tyckte att hon kände honom så väl, ändå kunde hon inte placera honom.

Han började sjunga Adams Julsång, och han var en enastående sångare.

Nu såg hon, det var ju pojken. Det var pojken som hade visat vägen till den här oväntade gustjänsten... eller... var han präst också? Där fanns ju ingen i prästkläder???

Hon lät sången få mota bort alla röriga tankar. Så vacker den sången är, den slår verkligen allt!

Hon hade blivit sittande i bänken, och nu hörde hon hur det tisslade och tasslade. Det verkade vara dags för uppbrott.

Gustav tog hennes hand och klappade den. Ester strök hennes kind, och så sa hon:

Du ska gå med Jonathan nu. Han väntar på dig. Vi ses sen.

Hon såg att mannen stod i den ljusa öppningen vid vapenhuset, och hon gick med honom.

Snart var de ute på gärdet, och stugan stod där så fint inbäddad i snön. Spåren hade drivit igen och de fick pulsa upp nya i den fjäderlätta snön. Det gick så lätt, så lätt. Ja, det var som om inte fötterna snuddade vid marken ens. Och så kände hon plötsligt hans armar om sig, och han bar henne som ett litet barn. Han var så stor. Han bredde ut sina vingar och det bar av högre och högre upp i luften. Och luften var mild, det doftade vår...

Inga sirener behövdes för återfärden mot staden. Kvinnan hade tydligen eldat i en gammal kakelugn med en stor spricka i rökgången. Klassisk koloxidförgiftning, det skulle nog bli slutsatsen på dödsattesten.

Det verkade som om hon var ett indirekt offer för snöstormen Jonathan. Hon föreföll inte ha haft några plågor, utan troligtvis bara somnat in.

Det måste ha varit kring julafton, för murstocken var redan kall och snön orörd.

Det var något fridfullt över henne. Hon såg så nöjd ut, som om hon log.