Jag lägger mig ner
på det vita täcket,
snön faller i mjuka
lätta tussar
och lämnar en kall
känsla på min hud.

Ovanför mig
långt, långt bort
är rymden mörk
oändlig liksom
stjärnorna.

Liksom den känsla
du en gång
väckte i mig.
Fri är jag
och åter fri...

Och under mig
formar jag
marken med min kropp
snön smälter undan
men jag hinner
göra en ängel
av snö...

Som blir lämnad kvar
på marken där jag låg
när jag går
på min väg
mot okänt mål...

© Klio 2013