Vi blev förlorade i tiden, du och jag,
frusna och hungrande av rovdjurs lag.
Våra själar där utmed vildmarken vänta,
från skuggan ut i ljusets varma glänta.

Vi rasade i strömmen som stramade,
ned under ytan, luften ur oss kramade.
Det var nu vi mötte vår häftiga död,
då vågor glänste av scharlakansröd.

Vad ser du i dessa ögon som beskåda,
all den tysthet som i världen vår råda.
Vi föddes ur elden, vi reste oss upp,
vi föll för gudar, i vår villrådiga kupp.

De kastade sitt spjut, mot bröstet ditt,
men jag var där och spjutet träffade mitt.
Vi dör för varandra än, genom tid och otid,
tills kosmos krasar och vi finner vår frid.

Öppna den ask du hålla i handen hårt,
däri vilar vackert hoppet som äro vårt.
Vi faller i bitar, när jakten tar sin rätt,
vi hungrar, ty hjärtan ej mättas lätt.

Bevingad, förvriden, aningen fördömd,
i skuggor dold men aldrig riktigt glömd.
Mot stormens öga, stillhet fann just oss,
vi beskådar, tills dess vi slita oss loss.

Vi faller i bitar, köttet rasar från våra ben,
vi ser varandra igen, när timmen äro sen.
De kan jaga oss in i ändlöshetens grav,
men vår sanning skrevs utan några krav.