... är hur enkelriktat
vårt intresse stundom
är för varann ...

När någon mina texter
läser, applåderar och eller kommenterar
blir jag lite nyfiken på
nu som då
att om denna person få
veta något litet mer ändå ...

Jag klickar mig in
på deras profil
läser såväl 
de texter som
de själva tycker om
som bland de senast
publicerade flöden
jag på deras sida finner ...

Brist på tid?
Hur jag hinner?

- Ibland har jag ej
all den tid jag skulle önska mig ...
Men om inte just för stunden
så något senare så snart jag kan
tar jag mig den tid jag behöver,
eftersom den lilla tid jag investerar
i att läsa lite mer 
gör att såväl jag själv
som den som läst mig
båda på det vinner ...

- När någon jag återkommande läser
applåderar och eller kommenterar
sällan eller aldrig kikar in
och verkligen läser någonting hos mig ...

... är det för mig helt okey!

För en tid
men inte långt över tid ...

- Förr eller senare
beroende på grad av visat ointresse
blir det rätt naturligt som så
att mitt eget intresse
för att läsa och bekräfta just denna persons alster
fullständigt sinar och helt försvinner ...

Det sägs att poeter 
i mångt och mycket är
synnerligen självcentrerade personligheter
då det är lite av en poets natur ...

- Enligt mig är det blott fördomar
utan någon som helst generellt giltig grund ...

Ty författare i allmänhet 
och poeter i synnerhet
är,
för att de ska kunna bli bra
och för att de någonting
läsvärt som berör 
att förmedla ska kunna ha ...

... beroende av
att de också måste ha 
ett verkligt liv
och ett intresse för
att lära känna nya perspektiv
genom möten som ger dem
inträde och tillträde även till andras liv ...

De poeter som fördomarna talar om
är sådana ordbehandlare
vars flöden
jag betraktar mer som 
resultat av intet annat än grottforskning
utförd av människor som saknar
varje uns av vare sig vilja eller förmåga
till att ens kunna fylla sina egna levnadsöden
med någon som helst form
av innehåll som har någon verklig mening eller innebörd ...

Men visst finns det mellanting
mellan dessa båda sätt att förhålla sig
till så väl tillvaron i allmänhet 
som till det man förmedlar
genom det skriftade ordet i synnerhet ...

Var och en måste själv välja sin väg genom livet
och det är helt okey för mig
så länge deras väg inte blir någonting
som styr och bestämmer hur
mitt eget förmedlade uttryck
i det skriftade ordet
av dem förväntas borde vara givet ...

Sen är det ju också som så
att åtminstone för mig
så utgör många av mina flöden
lite av fyrbåkar på livets vida strand ...

... Fyrbåkar vars ljus
jag hoppas ska få dem jag
helst vill ha i mitt liv i allmänhet
men självfallet
den som för mig är ämnad i synnerhet
att se, läsa och förstå
vem jag är
och vad jag söker
nu som då ...

Och att de utifrån det 
de lär känna av mig
och min verklighet
känner att de vill 
lära känna mig lite till ...

... och kanske en dag
blir sådana som väljer 
att stanna och förbli
när alla andra går ...

Utifrån vad jag 
under min tid här
som nu varat ett antal år
har kommit att förstå ...

... så är det rätt många fler
än blott jag själv
som också fungerar lite så ...

Om än de så gör på sitt eget
unika sätt och vis ...

Varje gång jag når mitt
ovan nämnda underliggande mål
är det inte så lite som
att få det allra största och finaste första-pris!