Gitarren står i sitt hörn, som alltid. Visst kan jag ta fram den och plinka några ackord ibland, men det vill sig bara inte. Så många ackord, så många melodier och svängiga refränger, men aldrig någon vettig text. Finns det ingenting spännande att skriva om i mitt liv? Jag känner ju så mycket, mest hela tiden, men ingenting vill någonsin komma ut. Jag vill ju skriva om kärleken, om besvikelsen, om lyckan, om tårarna och förstås om honom. Så himla gärna vill jag få ut allt det där jag känner och dela med mig av det, men det går bara inte! Kanske känner jag för mycket? Kanske tänker jag så mycket att tankarna inte går att få ordning på? Allt jag behöver göra är ju att skriva ner hur det känns, men det går inte. Det går inte alls! Så gitarren får stå kvar där den står. Och raderna får fortsätta vara så där ondskefullt, irriterande, bländande tomma och jag får vara lika sprängfylld med inspiration och känslor som vanligt. Någon gång kommer de väl ut, annars sprängs jag nog. Sprängs och exploderar och dör, allt på samma gång.