Ett sms jag aldrig vågade skicka. En vanlig torsdagskväll, en sån där seg och grå vanlig torsdag. Ett sms jag knappt vågar öppna. Något alla mina drömmar legat vävda runt. Som ett garnnystan, som ett moln av längtan. Ett sms från honom. "Vill du komma hem till mig någon dag?". Ja och oj och förstås och hjärtan och en överenskommelse om i morgon efter skolan. En till, extra sömnlös natt.

Ett leende, en macka till mig, fem åt honom. Ett leende, en promenad i vintersolen. En hand som sträcks ut mot min, ett magiskt pirr i magen. Tusen ord, tusen steg, tusen känslor på en och samma gång. En hund som busar, skratt och lek och plötsligt ligger vi där i snön. Jag vågar inte andas. Hans läppar, så nära, så nära. Ja, de nästan nuddar vid mina nu, åh det varar för evigt.

En film och en filt. Ett sms från mamma och ett till. Ett undvikande svar. Jag ligger i hans armar och glor på en gammal amerikansk romantisk komedi. Slumrar kanske till, kysser kanske hans bomullsmjuka läppar. De smakar så rätt, så gott. Jag trivs så bra. En ytterdörr. Några steg i hallen. Kanske jag borde fara hem nu? Fast bussarna går säkert inte längre... Vi går in till hans rum.

En gitarr, en dator, lite popcorn, en säng. En säng att vila i, en axel att luta sig mot. En tunga som söker sig in och en blick som fastnar inuti. Jag sover borta i natt. Ett täcke att gömma sig under, ett ansträngt skratt. Fyra händer, två hjärtan. Han är min och jag är hans. En morgon att vakna till, mörkt hår att stryka. Några kyssar till bara, sedan är det över. Nej, vi säger inget på måndag och ja, puss vi hörs på skype snart älskling. Kram och puss och hejdå.

Lever jag i en dröm eller svävar livet på moln? Kanske både och. Du och jag, ja du och jag. Så måste det vara.