... förutom det där lilla
du förväntar dig
när du så uppriktigt
öppnar upp
din generösa sida mot mig ...

- En vit ros på min grav ...

En grav 
jag själv fått gräva ...

... men med 
hacka och spade
som du finansierat
och utan att någonting 
annat av mig kräva ...

... än min tacksamhet
och bekräftelse för
att du i din
allra innerligaste godhet
låtit mig få tillfälle
att be dig om ursäkt
för att jag ej
tidigare valt att lämna livet ...

Speciellt med hänsyn till
hur mycket kraft och energi
du lagt ner
på din nogsamt uträknade strategi
för att skapa förutsättningar
för att jag ej
ska kunna finnas mer ...

Förstår din frustration
och sedan rätt många år nu
välgrundade irritation
över allt du blivit utsatt för
på grund av min
envist icke-nedbrytbara person ...

Du tycker det 
borde ha varit det allra minsta
du av mig kunnat kräva ...

... att jag visat dig 
åtminstone lite mer respekt
inför hur väl du förebyggt
och förstärkt varje liten möjlighet
till att varje tänkbar förutsättning
som mig av livet har varit givet
skulle kunna bli något annat
än den defekt
som så där alldeles perfekt
skulle min existens 
helt slutgiltigt ha släckt ...

Och nu när du investerat
i denna vackra vita ros
som du omsorgsfullt konserverat
inför denna så hett efterlängtade
högtidstund då du äntligen
ska få lägga den på min grav
även om den, i ditt tycke,
är ett hafsverk och alldeles för grund ...

... Ja, just precis nu och här
när du mitt i ditt sedan så länge
väl planerade och konstruerade
optimalt perfekta livsögonblicket är ...

Då står jag plötsligt 
synnerligen oväntat
och än mer ovälkommet
åter en gång
livs levande
kvar här ...

Du tycker att vart endaste
levande normalintelligent person
borde känna medlidande 
för dig i denna din fullständigt 
dystopiskt självkänslekrossande situation ...

Tyvärr kan jag inte säga dig
att jag själv skulle kunna förmå
mig till att känna någon som helst sympati
med dig och den uppkomna ständigt upprepade
situationen i ditt liv
trotts all din investerade kraft och energi
som du förslösat så effektivt
för att ända varje förutsättning för 
en möjlig fortsättning på mitt liv ...

Men jag har stor förståelse
för den frustration 
och uppgivenhet
som du stundom måste känna inom dig ...

Mitt råd till dig är

- Sök terapi!


... eller varför inte bespara världen i allmänhet
och mig med alla nära och kära i synnerhet
mer av allt det som bara kommer från dig ...

- Det finns rätt många effektiva 
men tyvärr smärtfria sätt för att
i förtid kunna lämna livet 
även för sådana som dig ...

Om du tänkt tanken att be mig hjälpa dig ...

... kan jag redan här och nu 
ge dig klara och tydliga besked om
att det inte är en så god idé ...

- Ty mitt svar blir tveklöst 

- Nej! jag hjälper gärna vem som helst annan
men kommer inte lyfta ett finger för att någonsin bistå dig!