Min mammas bästa väninna, hette ”tant Haude”, hon var judinna och upplevde Auschwitz. Har i hela mitt liv trott att Haude var hennes förnamn. När jag på senare år läst mer om judeförföljelsen, så har jag förstått att det var hennes efternamn.
Kan fortfarande se henne tydligt framför mig. Trots att det är snart femtio år sedan jag träffade henne.
Tant Haude var liten, något kutryggig och ett finmaskigt nät av rynkor omslöt hennes ansikte. Hennes hår var mörkt, kort och alltid hårt permanentat. På näsan satt hennes lite för stora runda och mörkt bruna glasögon, som åkte fram på nästippen och ofta föll av. Tant Haude talade bra svenska, men med tysk brytning. Rösten var hes och hon talade alltid lågmält, vilket gjorde att man lyssnade lite extra. Avslutade sina meningar med ett litet försynt skratt. Hon berättade i ytterkanten av sina hemska år. Mamma berättade vidare när tant Haude hade gått hem.
Vet inte varför hon dök upp bland mina minnen. Men jag ser henne tydligt.
Om en människa kan beskrivas som mild, så var det hon.
Här ger jag henne några rader, som skapar utrymme för de ord som delvis täcker det min mamma berättade.

Ordstapel från Auschwitz
En gammal kvinna som upplevde judeförföljelsens förbannelse. Minnen som aldrig kan försvinna.
Älskar sin lilla trädgård. Det är den som gjort att hon orkat leva vidare.
Något för tidigt planterar hon ut sina i köket uppdragna fröer. Embryon till blommor och grönsaker.
En järnnatt gör så att allt fryser ihjäl. Hon går ut och får se detta. Frosten är som kristaller, inte vackra men vassa. Det är då alla dessa lösryckta ord och meningar dyker upp.

Kristaller, vassa ej vackra
absurda tankestrimmor
falska förhoppningar
röster som försvann
bortryckt
avsked

Sår för stora att täcka och läka
tämja tårarna
förtränga

Livets innersta mening
skådespelet
hoppet

Orka minnas

Se in i sorgen

Vi får aldrig glömma