Styvfarsan hade försvunnit igen.

Mamma jobbade natt.

Vi kände att vi var tvungna att leta rätt på honom,

så att han inte söp upp alla morsans svårtjänade slantar.

Vi visste var han var, lillasyrran och jag!

I den lokala puben.

Det där förbjudna, mörka, rökiga stället

började bli bekant för lillasyrran och mig.

Han var där.

Hängde över ett ölglas, full som fan.

"Pappa, kom hem nu!"

Två pipiga röster och vädjande ögon,

för att han inte skulle bli arg...

fast det gjorde han väl aldrig offentligt.

"De ä´ riktiga flickor...tar hand om sin pappa!"

Avslutningsfras till hans hemlösa vänner.

Sedan får vi nästan bära honom hem.

Hemma blir det bråttom för mig,

styvfarsan måste ha mat,

stekt korv, ägg och smörgås.

Det är bara jag som kan handskas med honom,

lugna ner hans spritfyllda nyckfulla hjärna,

men idag är jag inte snabb nog.

Han exploderar, vi får höra massa svordomar,

obegripliga...

"Horungar...jävla horungar!"

Det är nåt elakt om mamma.

Han rasar och får tag i den gjutna stekpannan.

Lillasyrran och jag springer nu för livet.

Bara från ett hjärtslags längd hinner vi få

sovrumsdörren mellan oss och den flygande gjutpannan.

Dörren får ett djupt, fult jack.

Vi springer runt huset, tittar inte bakåt.

Grannarna, två gamla tanter, ringer efter polisen.

Vi tittar i deras fönster tills polisen har åkt med honom.

Bra, det var bra!

Jag skulle få sova lugnt den natten.

Jag skulle inte behöva vaka jämte hans säng,

plocka efter de glödande fimpar

som han tappade i sängen när han var full.

Jag skulle sova.

I natt skulle lillasyrran och jag inte brinna inne.