Jag har ringt så många gånger nu.
Slagit ditt nummer och lyssnat med varje muskel spänd till tusen. 
Väntat på att du ska svara sådär nonchalant som du brukar
så jag kan lägga på. 

Antar att du har förstått att det är jag som ringer. 
För att en gång sa du mitt namn. 
Du sa det som en fråga, ett rop efter mig.
Det brände så mycket i mig när jag la på. Jag ville så gärna bara skrika.
Skrika ”JA ÄLSKLING! DET ÄR JAG! JAG HAR SAKNAT DIG SÅ HEMSKT!”.

Men det gör jag inte, och du får aldrig veta.