När jag väntat länge nog
dyker tecknen upp:
Sover inte om natten.
Klättrar uppför dagens stege
utan handskar
når mot kvällen farstugebron
gräsmattan sträcker sig efter mig
vill berätta någonting...
Huset tar emot mig
vänligt som alltid.
Men:

Det som fattas, det fattas.
Det som saknas, det saknas.

Sorgen gömmer sig under bordet.
som om jag inte visste!

När jag längtat länge nog
skiftar tecknen försiktigt nyanser.

Fotot på köksbordet:
Flickan ler mer inåtvänt
gåtfullt, som i smyg.
Mannen bredvid henne ser inte molnen.

Katten vill så gärna hjälpa till;
spinner trevnad.

Men trevnad räcker inte
i detta hav av längtan, saknad och övergivenhet.

Nå.
Gråt inte, tyck inte synd om dig själv!
Du har upplevt något stort.
Var stolt; Var glad!