Jag har mått så mycket bättre. Nu, i höst. Det är därför jag inte skriver. Jag får inte ned några hjärtskärande formuleringar. Jag är inte lika trasig längre. Fastän pappa inte bryr sig om mig, fastän min nybakade kusin har föräldrar i tingsrätten och fastän magen är i uppror över fler anledningar än jag kan inbilla mig, är jag inte lika trasig. Jag grät inte ens i tentaperioden som just är över. Jag menar. Wow.

Det är liksom inte synd om mig. Jag är avundsjuk på min egen lägenhet. Jag är stolt över den frihet som jag har vågat tillåta mig. Jag förbättras. Jag orkar inte så mycket, men jag förbättras. Lite i taget, lite grand för varje smoothie jag dricker. Med andra ord, för varje morgonrutin som flyter förbi. För varje svärord jag yttrar. För varje tunnelbanetur jag tar. Jag uppgraderas. Jag har inte lagt vare sig lika mycket pengar eller omsorg på de julklappar som ska delas ut av mig i år, men jag är nöjd ändå. Jag är bättre nu.

Jag går hem från de som förpestar och när jag stänger dörren följer de inte med in över tröskeln, om jag inte låter dem. De får oftast stanna på dörrmattan som inte finns. Jag skriver inte nödvändigtvis dikter efter en film som berör och jag kan välja att enbart hulka två gånger när julkalendern porträtterar en trasig dotter-pappa-relation, och sedan får det vara bra. Om jag inte orkar mer än så. Då är det okej att köpa fryst pizza, steka köttbullar och ha rostbröd i frysen. Det är framförallt okej att åka hem till sin mamma oftare än vad man trodde att man skulle göra när man äntligen har någon annanstans att vara. Det är så väldigt okej.

För jag är inte mer än en människa. En människa som försöker bli bättre. För varje smoothie som slinker ned. För varje ansikte som svävar förbi. För varje dröm som dröjer sig kvar. För den verklighet jag vill bli.