Alphaville. På den tiden fanns Alphaville, synthgruppen som sjöng "Forever young" och de hade känt sig odödliga. Så odödliga som unga, friska och starka människor gör, när de har allting. Odödligheten var en livsstil, mångas livsstil, och ingen förstod riktigt vad det gjorde med naturen, med förutsättningarna för liv på planeten de levde på.

Barnet måste få leva, det var det enda som betydde något. Hon åkallade allt hon trodde på, liksom allt hon inte trodde på, och hon erbjöd sitt liv för barnets, på vilka villkor som helst.
Att sälja sin dödlighet, det hade verkat så enkelt. Det hade varit så enkelt och barnet hade fått leva. Barnet växte till en man, åldrades, blev en mycket gammal man med många efterlevande, och hämtades stilla hem av änglarna en stjärnklar natt nästan hundra år senare.
Hon blev förändrad den där dagen. Det blev svårare att vistas bland människor, och hon sökte sig alltmer till ensamheten. Samma ensamhet som tycktes holka ur henne med en evig isande smärta.

Djuren fanns där, de sökte sig till henne och hon var uppfylld av kärleken till dem, liksom till allt som spirade och växte. Människorna också, men inte på det där närgångna, fysiska sättet. Hon såg dem som led nöd, och hennes hjärta var fyllt av dem.

Hon hade slutat äta kött, hon mindes inte hur det hade gått till, men det smakade henne inte längre. Så småningom kom hon att leva på frukt och friskt vatten, och det tycktes ge henne energi nog. Hon kände inte av åldrandet längre, och krämporna tycktes ha stagnerat, ja till och med förlorat kampen om hennes lemmar. Hon var liksom tidlös, en kvinna i obestämbar ålder. Kanske femtio, kanske bara trettiofem eller möjligen sjuttio? Hon vande sig vid det, men hon vande sig aldrig vid att de hon hade älskat försvann. Allt är förgängligt utom jag, tänkte hon med en sorts förtvivlad humor. Men hon skulle aldrig ha kommit på tanken att ångra sitt val.

Generationer kom och gick. Riken och unioner i alla konstellationer uppstod och föll. Teknik kom och gick. En medvetenhet hos de styrande fick de flesta befolkningar att hålla en resursbalanserad livsstil, och även om det gick över styr ibland så återuppstod ändå den medvetenheten ur skriande nöd, varje gång ett samhälle föll.
Hon vandrade från stad till stad, över alla gränser, träffade alla slags människor, och hon fann att de innerst inne ändå liknade varandra mer på insidan än utanpå. De kortsynta, själviska fanns överallt, liksom de kärleksfulla, de konstnärliga, de tekniskt begåvade och de unika, som hade helhetssynen.

Hon släppte ibland någon lite för nära. Behovet av fysisk kontakt, sex, hudnärhet, det levde kvar i henne. Hon strävade efter att undvika det, eftersom det vållade så mycket smärta att bryta upp. Och bryta upp måste hon alltid till slut. Hon var kallad att vandra, att hjälpa, att ge livskraft åt dem som hade förtvivlat, visa möjligheterna för de omöjliga och kärlekens mirakel för dem som stelnat i bitterhet och hat.

En vinternatt stod hon på ett torg, såg alla ljus från hus och träd, och månskenet speglade sig i lökkupolerna på ett mäktigt byggnadsverk. Hon hade vandrat genom gränderna och tänt vedbränder i de tomma oljefaten, brett filtar över magra, smutsiga kroppar, hållit små, magra kroppar stinkande av lösningsmedel i famnen medan de vandrade mellan livs-och dödsriket.
Hon kände att det fanns ett svar någonstans. Det kunde inte vara förgäves, detta slöseri med liv, ungdom, denna korta livscykel utan den minsta stund av lycka, av värme och kärlek.
Hon såg mot det urgamla världsarvet Moskva Kreml igen, och där, i skuggan stod en rakryggad gestalt.

Hon lät armarna hänga efter sidorna. I de här miljöerna gällde det att visa sina fredliga avsikter. Hon frös lite, och hade gärna slagit armarna omkring sig och vilat en stund i sin stora klarblå yllekaftan. Hennes hem, klädsel och skydd mot yttre påverkan.

Gestalten sänkte sina armar och gick mot henne. Kläderna liknade hennes, men var av mocka med pälskanter, liknande de så kallade afghanpälsarna i hennes ungdom.
Långt hår, glänsande som silver i månljuset, och ett stort skägg med pärlor av is och stjärnor av frost. En man, frimodig i blick och hållning, av obestämbar ålder. Hon kände en svag glädje, ett svar, kanske, en sorts känsla av "rätt" denna märkliga julnatt.

Han sträckte sina händer mot henne och hon gjorde likadant, och så stod de där och skickade energi genom kropp, själ och ande, tills de kände en total balans.
Utan ord förstod hon att han var som hon. En evig.

De vandrade genom natten, från Röda Torget och rakt ut i ett sovande snölandskap där tystnaden endast bröts av det svepande ljudet av de otidsenliga men effektiva vindsnurrornas vingar.
De mötte inte en människa, inte ett fordon, men många djur såg upp på dem innan de fortsatte sin jakt på föda, milda i blicken och utan flykt i tanken.

Ett norrsken bredde sprakande ut sig över dem, och de blev stående i tystnad och beundrade skådespelet en lång stund. När de kom tillbaka till sig själva hade de förflyttats, vart visste de inte. Kylan föreföll mindre sträng och dagen började gry i en smal strimma horisont långt där framme.

Solen färgade snön rosa, violett, gyllene... Morgonen omgav dem i obeskrivlig skönhet.
Bergets uthuggna ansikten såg strängt på dem, och talade utan ord om att de såg Mount Rushmore i soluppgången. Från kontinent till kontinent över en natt.
Det fanns en anledning till detta, det förstod de, så förvåningen lät vänta på sig när de gick de två påpälsade figurerna till mötes. En ring av främlingar som sände kärlek och värme från hand till hand, från hjärta till hjärta. De var alla lika.

Navajo. Jo, deras drag kändes bekanta. Som hennes vän Nancy Grace på den gamla tiden. Nittonhundratalet, som det benämndes med en sorts överdriven vördnad.
Nittonhundratalet, århundradet som hade kunnat ge världen så mycket, och istället blev ett enda långt plundringståg, en våldtäkt på Moder Jord. Hon rös hastigt, och kände att de förstod hennes snabba retrospektion.

De gick in i berget genom en grottöppning, och där var inte alls mörkt trots att det inte gick att se någon belysning. Var det radioaktivt? Ja, det var ju mycket som strålade. Radiaktabletter var lika heta på marknaden idag som multivitaminer och omega tre i hennes ungdom, tyvärr ännu mer livsnödvändiga.

Vandringen genom berget blev som en lång saga av grottmålningar, och de såg livets uppkomst, människornas tillkomst, eoner, millennier, decennier... Och så steg de ut i strålande sol på en savann, tycktes det. Jo, en savann var det. Zebror betade det sträva gräset nedanför en klippig sluttning och några lejon slöade i solen.
En källåder gick i dagen alldeles lägligt ur klippan framför dem, och de drack sig otörstiga av det svala, goda vattnet.

Utan att förvånas gick de de två högresta mörkhyade personerna till mötes, och bildade cirkel med dem. De delade dras läger, serverades alla slags färska frukter och mer av det uppfriskande källvattnet, och satt så i samförstånd tills natten kom och de somnade i en cirkel runt elden.

Gryningen kom, och med den aboriginerna. Natten hade fört sällskapet till en ny kontinent, och mönstret upprepades. Det upprepades igen, och två tibetaner sällade sig till gruppen.
Cirkeln var inte full förrän även två grönländare med tydligt eskimåpåbrå sträckte ut sina händer i gemenskapen. Isen knakade och det kändes som om den kanske skulle rämna och sluka dem. Hon slog genast undan den farhågan och alla såg på henne och log varmt i samförstånd. Hon rodnade och log hon också.

En ton sjöng i luften. Var det en snöstorm i annalkande? Men det var ju solsken och klarblå himmel! Tonen blev starkare och började stiga och falla. Det kändes naturligt att ljuda på mantrat "Om" och de föll in allesammans. Länge, länge stod de i gemensam meditation.
När tonen klingade av kom de tillbaka till det här och nu som bestod av ett isflak en eftermiddag när solen sakta bleknade och försvann.
De sträckte på sig som efter sömn, och fann att det spände i skulderbladen. Alla tog ett steg bakåt, och samfällt slog de ut sina stora, starka vingar. De provflaxade försiktigt, för att inte stöta till varandra, och de lättade, drattade på baken, skrattade och försökte igen. När mörkret föll var de redan små prickar långt borta på himlen.

Den nya generationen ärkeänglar var redo att axla sitt uppdrag. Ingen religion, ingen politik, ingen krigföring, bara oändlig visdom, osjälvisk kärlek och ärlig glädje.