Kontinentalplattors kyss i havsbotten!
Kolossala, vildsinta svallvågor
föddes i ett kyssande.
Dödligt sjöodjur skyndade i fart,
ilade ljudlöst och snabbt
i alla riktningar och håll,
till slut slungades vågorna
mot intet ont anande stränder.
Som rovdjuret smyger sig på sitt byte,
rusade vågorna fjärran havstränder,
släpade, slet sönder, rev allt med sig,
återvände till fjärd, sjönk i havets djup.
Sedan blev en förstummande tystnad,
endast en spöklig tystnad rådde.

Glädje och fröjd som dominerade nyss
var plötsligt borta, försvunnit, som blåst ut,
endast en tystnad!
Bestörtning, förvirring,
choc över absurda upplevelser.
Ofattbart kaos. Det kan inte vara sant!
Varför hade Skaparen igen en gång
slagit människan på sina knän,
hjälplös, ordlös.
Varför detta drama? Miniöversvämning!
Föräldralösa barn, änkor, handikappade….
stilla snyftande, gråtande.?
Skaparen påminde oss igen om sin stora styrka.
Vad ansåg jag en viktig lärdom av denna kris var,
att en annans lidande väckte under dessa dagar
hos oss kärleken för nödställda.

© Heikki Hellman 2013-12-26