Lycka är för få förunnat
likaså glädje, iallafall någorlunda

man kastas ut för att falla fritt lite som fågelungar
känslan av ensamhet att någon inte behöver än
kan få en att säcka ihop med gråten i halsen och tårar i ögonen
men handen på hjärtat
jag saknar dig
och jag mins första gången du skrek att du hata mig
det var sista gången jag fick se dig
innan åkte med försvarsmakten
jag blev ensam den natten
nu tycker du ingenting
det gör ibland inte jag heller
och kanske båda var lika skyldiga men någon måste ju ta smällen

och så kommer det vara fram till den dagen jag lägger mig ner och dör
mitt liv var redan förstört
jag hade ju inget att leva för
men såra mig inte
kvar av mitt tjänstoliv är det brasved
så skratta på min begravning ställ dig och spotta på min gravsten
för de avslut du behöver
det är det bästa för oss båda
jag minns när vi käkade chips med dipp
Och kollade på film efter film.
jag minns när vi delade postlåda
de är stunder som denna jag önskar jag hade sparat på bilder

men är glad för jag iallafall fick vara med dig dom dagarna ja fick
ibland saknar jag inte
och det lättar lite på trycket att prata
ibland lagar jag vardagsmat och tänker inte så mycket

men lite som texter och tongångar i häften av skolsånger

där känslor av tomhet är något som väcker en stor separationsångest

du vandrar långsamt bort men stannar upp och vänder dig stillsamt om och viskar nått
våra blickar möts en sista gång

sinnet känns som ett ton cement
eller det känns som att stå på en flotte och vinka av en iväg flytande kontinent