Timmen är sen
på tiljorna av kärlek
tittar in vid rutan
solens milda ljus
mot handvävd matta
av rivna garn
förs tankar i nuet
till skymningens brus

Natten är helig
för kärleksflanörer
skymningens scen
bjuder heta attribut
vid månskenets slöja
hörs dova toner
en skymningsaria
som inte vil ta slut

Från himlen en röst
om spruckna illusioner
mörkrets monolog
till en solnedgång
ljusår långt borta
finner själen svar
skymningens ord
kring evighetens gång

Det tänds en gnista
på nattens veranda
kärlekens sökare
har funnit sin hamn
trevande händer
river stormens vågor
till arian av känslor
ritar ödet sina namn