vi har regn i sydkuling. januarimörkret har lagt sig. jag följer sonen över stigen mot bilen i pannlampssken.
jag går först med skottkärra lastad med gitarr och väska. pannlampans ljuskägla är fylld av yrande vattendroppar, där vi går mellan de kända ljungtuvorna, stenarna, klipporna, träden.

i ett mindre motlut får jag ta i lite extra.
sonen, som följer mig där i regnmörkret, säger:

"Du är allt en riktig krutgubbe, farsan! Jag vet många i din ålder, som bara ligger på soffan!"

och jag, farsan, känner att jag blir glad av denna hedersbenämning.

"Man är en krutgubbe, numera! Jävlaranamma!"