Ewert befinner sig i sin ljusa ateljé. Ett litet rum i ett hus, som han hyr utanför Enerum på norra Öland. Han vet hur en oljemålare håller i penseln. En högre makt, kärleken Emmy, har fört honom till jordiska bäddar, och han målar allt i jordfärger. Framför staffliet har han för länge sedan insett, att det är mot alla odds att måla av naturens skönhet på tavlor. Han avstår från mimesis, och fångar stämningen medan ljussättningen skärps för att skapa livlighet. Romantikerns prägel förskjuter perspektivet mellan bild och landskap, medan personliga små nyanser och enkelhet gör konsten stor och större. Människors charmiga gemenskap och naturens skönhet kan få den mest dystre konstnären att färdas till himmelriket. Äppelkindade fruntimmer vill så gärna hävda, att konsten är ett bedrägeri, liksom religionen, ja rentav en illusorisk verklighetsflykt till konstnärsguden. Skulle det vara ett bedrägligt flyktbeteende att bli levande i sitt liv också? Trots illusorisk strävan eller utopisk vision är budskapet om det mänskliga och reproducerande centralt i interaktionen mellan tavlan och betraktaren. Relationen mellan natur och kultur eller gemenskap med konsten får det döda att leva upp igen. Havsfåglarna över bukten, den lilla fyren, vägarna och husen. Vindarna är natur och ändras inte, dock kan man förändra sina vingars rutt för att ta sig dit man vill. "För tillfället är jag på kant med tillvaron, ja, mamma, jag vet det. Min hatt har tre kanter. Den sitter snett på mitt vackra ömtåliga dödliga huvud, men inte hinner jag rätta till den. Nåja, det finns viktigare saker i mitt liv nu. Det är ett val, som jag gjort, och det känns som ett inre kall, tills döden infinner sig." Hm...Ewert för med snabba penseldrag över den uppspända tavelduken på en kilram. Färgen Yellow ochra och skön eskapism under soluppgången, där Emmy och Ewert älskar naket på stranden i vågorna, Terra Verte som skapelsen (med penseln mot hjärtat), Indigo för hav och himmel, Rembrandt för ljusets färgtoner. (En teatergest och en bugning). "Här har ni den indignerade målaren Ewert, som ger blanka f-n i vad andra tycker och tänker. Om jag verkar off, när ON-knappen är på. Här ska målas utav bara den. Om grannen säger, att jag gör fel, som inte yrkesarbetar på heltid, då blir jag lite upprörd på detta vanartade lejon, som gapar på mig för det minsta lilla." Men han kniper käft, helt enkelt. Ska hon hålla tal och tadla honom, vá? Då får hon väl göra det. "Senapsgas, förlåt, senapsgult finns inget konstnärsmaterial, som heter. Vad tyst det är här förresten, tyst som i graven, men vilket liv. För första gången på länge känner jag, att jag lever. Men jag saknar Emmy. Om jag skulle ringa henne?" Ewert sätter sig ned på en stol vid sitt telefonbord och varvar ner en stund. "Om jag ändå skulle ringa henne?"


Intet ont anande ropar Ewert på Eva. Ett eko. Va fan håller hon hus? Katten Pelle smyger också omkring. Nå't är det som inte stämmer. Eva brukar alltid tala om innan hon går iväg. "Hallå... Eva?!" För första gången på länge överger han tanken på hennes irritabla beteenden...men det är ändå bagateller. Det har hon aldrig fått höra. Det värsta kan hända, att hon lämnar mig. "Eva, va i helskotta är du?" Han går runt i huset. I köket på ekbordet ligger en lapp. Du har inte vett nog att uppskatta mig, som jag är. Om du vill skaffa dig en hund, gör det istället! Ewert slår sig ned på stolen. Tar sig för pannan. Nej, inte så oväntat, men lik förbannat chockartat. Så lättvindigt ensam igen. Det var länge sedan han grät. Men nu fanns det en anledning. Han hulkar: "Så tungt." Sedan vänder han sig om mot dörren och reser sig upp för att säga: "Häxan ska inte knäcka mig. Hon är inte värd en enda tår." Den där bitchen Eva. "Hur kunde hon? Tvi vale." Det ringer på Ewerts dörr med en gäll signal. Lika traumatiskt gällt låter "Eva?!" Ewert öppnar dörren misstroget. "Hej jag heter Stefan Wallner och är er nye granne. Min hund har alltid en rosa rosett på hjässan, min hund Kyssen ja. Jag har precis flyttat in och bor ovanpå på tredje våningen. Övergiven? Hahhaa, nu får du allt känna på hur qvinnsfolket kan vara, gamle vän. Ska vi ta en bärs ihop. Vi kan fråga vår granne Annika Persson också, även om hon är lite trist, och inte dricker öl, men behöver komma ut. Ska vi ta med henne?" Ewert blänger. Kyssen, vilket namn på en hund. Det är väl så man känner sig som nyförälskad, som en vilsen vovve..."Nä, en annan gång." Ewert är sur och stänger dörren. Det var verkligen som att trampa i klaveret. Att Eva inte är här längre är ingenting att skratta åt. "Eva och jag var tillsammans i fjorton år. Om vi verkligen haft det så bra. Vet inte." Hans förra flickvän hette Linn, som efterhand blev lite märklig. Han förstod aldrig hennes humor och intellektuella behov. Hon jämförde sig ofta med Ingemar Bergmans karaktärer. Undrar om hon gör det än idag. Eller om det var under mitt inflytande?! Hon lekte med schackpjäserna i Det sjunde inseglet. Bonden för att hon kan går två steg framåt. Tornet för att hon kan färdas raka vägen. Löparen för att hon kan resa på diagonalen. Hästen för att hon kan garva. Drottningen för att hon är drottninglik. Kungen för att hon kan vinna och förlora, ja dö knall fall. Han begriper inte, varför...hrm.. hon pratade så om döden, som om den vore rolig, ja vilsam?! Han letar efter Linns motsats i Eva. En tristare typ finns inte på hela jordklotet. "Varför kan jag aldrig hamna på gungan lagom, lagom rolig, lagom intellektuell, lagom tråkig. Jag ska alltid råka illa ut." Världen är stor. En klen tröst. Han drömmer om drömkvinnan. Hon heter varken Linn eller Eva. Hon heter Anna eller jungfru Maria. Oskuldsfull, pålitlig, ordentlig, hängiven, ja rentav helig. En vind klappar honom på axeln. Det kanske beror på dig.


Eva går runt i lägenheten. Hon packar ihop sina saker för att flytta. Det är inte lätt att leva tillsammans som sambos i så många år. Ewert, vilken stolle. Han är inte gjord för att leva med en partner däremot för friheten. Han ser henne inte och tittar henne aldrig i ögonen. "Nä tvi vale vad jag har svårt för folk som dessutom ger sig på andra människor, så imbecillt, rentav korkat." Hon förebrår sig inte eller tycker inte ens att en separation är ett nederlag, utan snarare frigörande för själen. Hon slipper bli sur varje gång hon ser honom eller hör honom slarva med vad han vill på sina egna villkor. Han hit och han dit. Hon struntar i honom och vill inte ha med honom att göra. För henne är det finaste som finns, att få lämna honom för gott för att äntligen börja tänka på sig själv. Satsa på sig själv och göra det hon vill för en gång skull. Inga barn och under medelålder, tja frihet finns. Om hon skulle flytta till Frankrike för att skriva en bok, ett drama, hennes första bok. Varje gång hon tänker på, att prata skit om både den ene och den andre ställs hon inför ett etiskt dilemma, att hennes litteratur minsann inte ska behöva besudlas av andras tillkortakommanden mot henne. För övrigt känner hon inga samvetskval med tanke på hur illa folk har gjort henne. Sparkat på henne och talat illa om henne utan anledning. En gång låg hon inlagd på SU för misshandel och olaga hot. Hon skulle ha flyttat redan då och inte väntat på att börja få det bättre. Hoppas att han inte hinner hem för att försöka övertyga henne om hans så kallade goda inflytande över hennes liv. I tankar på honom får hon ett hål i hjärtat. Det känns så och att det inte går att laga så länge hon stannar kvar. Man lever bara en gång och denna enda gång har man ett gediget ansvar, att ta hand om sig själv så gott man kan. Vad andra kan göra vet hon redan, och hon vill inte bli mördad. Ett fotografi på en släkting dyker upp på näthinnan. Läkare och ensamstående utan barn. Det kryllar av singlar i vårt samhälle. Det är inte fult att vara singel, inte heller ett misslyckande. I Stockholm är 35 %, i Göteborg 33 % och Malmö 23 % av stadsinvånarna över 18 år singlar. Men om hon Eva skulle känna sig redo för en ny man finns dejtingsighter och kontaktannonser. Just nu förefaller det otänkbart. Hon hatar män. Nä, hur kan hon tänka så? Det är klart, att hon också tycker om dem, men Ewert är enerverande men sin inbilska humor, och hon skulle vilja spela honom ett spratt tillbaka. Vad synd om Eva, som är en ömsint, fin och präktig kvinna.