Fick mogna, känna smärtan, trampa sönder glasögonen mina av misstag. Utan någon sömn, utan att ta hand om dig eller de gardiner som dras undan och släpper in ståtligt ljus såväl i januari som augusti. Ett djupt gift. På en vardag. Och min vilja att vara romantisk, det är mänskligt. Korten ligger där: på bordet. Min kärlek. Det är inget brott. Inget man kan bekämpa med ord av stolthet att ändra en annan älskare som råkar vara hemlig. Och nu var det jag som sade ursäkta, här får man inte gå!

Två drömmare sitter där och skriver och är svartsjuka. De sade ingenting och jag ville inget fråga eller undra vad de gjorde. När man gick såg man deras ansiktsvinklar i olika ljus och ett annat lampsken. Och en annan spegel där de rökte och sade sina saker. Jag får inget säga. Och jag får aldrig veta vad jag inte undrar. Jag är glad åt varje paus jag kan få från er verklighet. En blank flod. Vltava. Inga personer som snart cyklar nakna och som jag möter med flugnät i håren och perukerna. Kanske fattar hon hur saker förhåller sig, inte för att hon har blivit äldre. Jag tror att hon flippar ut i slutet av sitt liv. Tvillingsjälar sitter med varandra och att det i så fall var ett villospår som de snöade in på och att de försökte samsas om roulettebordet, intagna som de var. På det mäktiga dårhuset. Stället där saker händer.

De hörde ihop redan från sommaren, de liknar inte mig. Jag vet inte om de var i samma ålder, han något äldre i en bok full av bomull, vita rosorna på golvet, spelemän. Törs gå samma väg. Och hon sade "retas inte". Retas inte för hur du nu glömmer allt gammalt. Glömmer allt du inte kunde glömma. Glömmer idolen och det ostämda pianot som säger sanningen.