Bordet står dukat
på bron över ödsligheten
händer söker trygghet
där lagunen bränner
kärlekspilen skuts långt
de svarta klipporna
ser ödet autostrada
och ödesvindens vänner

Den våta marken blänker
som blåa iskristaller
en kör av vita fåglar
slår mot himlens kupol
det gnistrar om framtiden
och vännerna vid bordet
glasen är urdruckna
till en välkomstskål

Här råder ingen ensamhet
och sorger delas lika
de förtappades förening
har fest och tiden går
händerna är utsträckta
ett rop efter kärlek
tystnaden den avtar
kring ödesvindens spår

Det spelas i mollton
för ödesvindens vänner
och dansas på bordet
i skymningens pärlband
poetiska skiftningar
underhåller världen
där ödesmättade brev
finns ritade i sand